Aftonbladet – 17 december 1860, sida 2

tant i första rummet skall representera. Omöjligt kan det vara endast den större eller mindre kommun som valt honom, ty då kunde man ju så godt som fordra att han skulle reentera alla dess individer, dessa hundrahufvuden och t kall då stera sitt lands naft?J finsjelfva fädernesnågot som varit till mvan samhället , innan. jorcen skapades, och det är t rätta och nd. dessa ord som i sol skrift stodo tacknade på firmamentet, under det att verldarne ännu rullade i det omätliga rummet blott såsom massor af dunster eller eld. Dessa ord, som ännu stråla i sin fulla himmelska klarhet, borde vara alla menniskors första och fasta ögonmärke och folkrepresentantens isynnerhet, om han också derigenom komme i strid med sitt eget land, sin egen tid. Likalitet som den kan anses vara verkligt god vän som smickrar sin väns svagheter, likalitet bör den anses för en verkligt. god patriot som smickrar sitt lands svagheter, ty det är till att märka, att den tid, som är, också får sitt kapitel i den blifvande historien. Historiens genius fcrmerar redan den griffel, hvarmed han skall skrifva vår tids händelser. Lyckligt derföre om de, som verkat i vår tid, mera sökt ljuset än skuggan! Man talar om att en representant troget bör följa sin öfvertygelse, men det är långt ifrån tillräckligt. Han bör sträfva för att fåsin öfvertygelse allt bättre och bättre, förskaffa sig den bästa, såvidt han det förmår. Attrespektera hvarje öfvertygelse, såsom det heter, det är en psykisk omöjlighet, ty om det vore möjligt. så skulle den enfaldiga och falska öfvertygelsen ha lika stort anspråk på högaktning som den visa och sanna. Konseqvensen bl-fve förig. Mörksens furste, ban må nu finnas til i dogmerna eller på något mindre kyligt ställe, har nog sin solida öfvertygelse, det kan man lita på; men att respektera den, dertill afrådes man icke blott af religionens föreskrifter, utan äfven af moralens bud, som alltid bor på djupet af hvarje menniskas hjerta. Verlden skall förblifva hvad den varit och är, ett stridsfält mellan bättre och sämre öfvertygelser, och i den mån de bättre undantränga de sämre, i den mån klarnar samhället och uppspirar den kultur, som utgör sin samtids ära och stolthet. Vår riksdag, vårt fyrmastade statsskepp har lagt i land och tacklat af för denna gången. Det är vårt Great Eastern det, svårt att manövrera och tungt att röra sig. Men det finnes ingenting så tungt att icke bimlens vind slutligen rår på det. Andra talare bafva redan ådagalagt att fyrmastaren icke gått alldeles spårlöst öfver vågen. Man har nämnt representationsfrågan som i riksdagens sista timma väcktes och lemnades som ett arf åt uationen, hvilken nog skall veta att vårda och förkofra det till landets sanna båtnad och lycka. Men vi hafva från riksdagen äfven ett annat arf, och det är folkbeväpningsfrågan, som mer än en gång var på tal i borgareståndet. Ett afväpnadt folk har alltid förefallit mig likt ett lejon, hvars tänder och ramar man afhuggit, ett mål för förakt eller medlidande. Huru tillfredsställande då nu, huru herrligtatt bevittna den värma och det lif, hvarmed denna stora Nifsfråga öfverallt i vårt land omfattas! Nog vet jag, att, ehuru ledamot af styrelsen för Stockholms skarpskytteförening, jag icke kommer att aflossa många skott, ty dertill är jag alltför närsynt, och icke heller kommer jag a:t göra särdeles figur i ledet; men det kan jag bedyra, att den första generalsalva, jag hör smattra från de frivilliges gevär, den skall ljuda i mina öron som den ljufvaste musik, ty då vet jag att mitt fädervesland för alla tider skall vara fredadt från utländskt förtryck — och från inländskt äfven. Jag föreslår en skål för en lycklig lösning af dessa tvenne stora frågor: folkrepresentationen och folkbeväpningen, som, på samma gång de gifva landet förmåga att försvara sig sjelft, gifva folket något som framtör allt är värdt att försvaras. Låagvariga bifallsyttringar följde på detta tal, hvarpå men, omkring kl. 11, började åt