Aftonbladet – 14 december 1860, sida 2

göra arbetet tillgängligt äfven för den ännu större krets, som, man må medgifva det, icke skulle komma att göra bekantskap med originalet. Öfversättningen på vårt språk har likväl erbjudit icke få svårigheter. Exempelvis anmärka vi endast den sjette föreläsningen, som af öfversättaren erhållit öfverskriften: Huruledes man kan blifva en präktig menniskav. Skulle just i denna öfverskriftoch följaktligen sedermera i texten begagnsa ett genuint svenskt uttryck, innebärande verkligen det, som författaren menat, så hade man måst låta falla bort en icke ringa del af de betraktelser ban knutit till .densamma, och hvilka ha afseende på de bemärkelser i hvilket orden et Menneske kan användas i Danmark. Bestämmer man sig åter att, såsom öfversättaren, i ändamål att kunna bibehålla dessa betraktelser, icke räkna så noga med en språklig oegentlighet, så blir deraf följden att meninzen icke blir rätt klar, att pointerna icke rätt senteras af dem, som icke känna den ifrågavarande bemärkelsen af det danska uttrycket. Endast genom en bearbetning, gående icke så obetydligt utöfver en blott öfversättning (eller åtminstone hvad som i hvardagslag såsom sådan anses), kunde man undvika att törna emot på ena eller andra hållet. Det kan för öfrigt icke nekas, att man i allmänhet tager uppgiften att öfversätta från danskan nog lätt. Det är ju ingen konst, menar litet hvar, och så låter man pennan löpa friskt undan, icke märkande, att man allt emellanåt låter förleda sig af ordlikheteri de båda språken att begagna uttryck, som: råka att, stundom i allmänhet, stundom i speciella ordställningar, ha en helt annan betydelse i det ena språket än i det andra. Äfven öfversättaren af förevarande arbete har icke kunnat undvika, att flera gånger törna emot dessa språkliga blindskär, som man vida lättare förledes att förgäta vid öfversättning från danskan än från andra språk, just derföre att man anser det vara en så enkel och simpel sak. Det lider emellertid intet tvifvel, att Böghs Föreläsningar i den svenska drägt hvari de nu . föreligga, skola blifva en uppfriskande läsning för mången krets under den stundande helgen, och att de icke heller framdeles skola glömmas på hyllan: Särskildt torde de blifva välkomna för de många af hufvudstadens invånare, som med intresse erinra sig det genialiska sätt hvarpå Nielsen föredrog den pikanta femte föreläsningen Om tofflor.e Se här äro de! Poetiska funderingar och smådikter af Ottar. Norrköping 1860. Denna diktsamling är beledsagad af ett förord af Onkel Adam, hvaruti bland annat yttras, att det är en glädje att läsa något, der ej formen utgör hufvudsaken, utan fastmer iden, hvarefter författaren tillerkännes liflig känsla, en öppen blick. både: för det roliga och det sorgliga, hvarjemte antydes, att poemerna ej skrefvos för offentligheten, men först på vänners råd deråt öfverlemnades. I det af den frejdade litteratören bär afgifna omdöme är det oss en tillfredsställelse att instämma. Det är verkligen sällan nog som man finner ett rent poetiskt språk i förening med en poetisk ande, och till allt detta ett verkligt underlag af tankar. I de stycken, der en allvarsam ton är rådande, finner man här och der en flägt af Franzens eller Runebergs ande, dock utan egentlig imitation. De komiska åter påminna än om v, Braun än om fru Lenngren, men med en viss egendomlig humor. Onskligt hade emellertid varit, att sedan författaren fattat beslutet att följa vännernas råd och utgifva sina dikter, något mera sjelfkritik blifvit använd vid valet af stycken, och den läsande publikens erkänsla skulle troligen ökats, om ur samlingen uteslutits stycken af så klen beskaffenhet, t. ex. inledningsstycket, eller af så obemängd sinnlighet, t. ex. Nytt slafveri, att kritiken med. fullt skäl egnar dem samma ogillande som det, hvilket riktats mot åtskilliga utgifvare, hvilka efter utmärkta författares. död på eget bevåg publicerat stycken af dem, hvilka icke varit dem värdiga eller egnat sig för offent ligheten. Sedan vi nu sålunda med denna anmärkning lättat vårt kritiska samvete, erkähma vi med nöje, att i denna lilla diktsamling det klandervärda är ringa, det lofvärda deremot öfvervägande, och vi äro öfvertygade om att diktens och skämtets vänner skola med tacksamhet emottaga hvadsom här erbjudes dem. : Såsom prof på författarens stil i den allvarsamma genren, meddela vi här ett utdrag: Morgonen. Morgon, huru klar Strålar du och far Fram på dina ljusa vingar. Der vid skogens bryn Lyser för min syn Himlasonen, som mig bringar Ljusets klara flod och mod och fröjd och hopp. : O hur skön du är, du sol, när du går opp! Morgon, huru klar — etc. Himmelen är blå, Lätta vindar gå Med sitt blomsterdoft i spåren. Och i blommans kalk Ler en liten skalk, t I hans öga glädjetåren. Morgönsolen torkar hennes lena kind, — Och hon tackar vänligt, nickande för vind, Himmelen är blå — etc. Ej jag sjunga må! Jag vill höra på Huru lilla fågeln drillar; Han, så glad och nöjd, Sjunger idel fröjd, Skaparn honom bättre gillar. Hen i rena toner tolkar känslans ljud, Också bor den lilla mycket närmre Gud. Bj jag sjunga må; ; Jag vill höra på i Huru lilla fågeln drillar. a Livingstones resor och forskningar i södra Afrika. Två delar. Stockholm 1860. Hos E. T. Bergegren. :