Aftonbladet – 11 december 1860, sida 2

stitutionsutskotte g rådsprotokollerna finna bevis på att, de allo genom sina handlingar protesterat mot der konstitutioneila läran. Agricola. TEATER. KONGL. TEATERN: Frondörerna eller en dag under partistriderna i Paris 1649; historisk komedi med sång i tre akter; musiken af A. PF. Lindblad. MINDRE TEATERN: Man kan hvad man vill, komedi med sång i 2 akter af Ancelot och de Comberouse. — Goda råd, komedi i en akt, från engelskan. Operan Frondörerna gafs i förgår afton redan för femte gången inom den korta tiden af knappast mer än åtta dagar, och med fort farande bifall, hvilket utan tvifvel är en glädjande företeelse, emedan det bevisar, att en opera af inhemsk kompositör kan utan parisisk hallstämpel vinna ettförtjent erkännande, samt att åtminstone ännu icke oss göres behol af någon lefvande get på scenen, såsom i Meyerbeers sista opera, för att hålla det musikaliska sinnet vaket. Atticke Frondörerna, vid deras första upptagande för några och tjugo år sedan hade samma framgång som nu, torde väl åtminstone till en del ha härrört deraf, att man på den tiden allt för mycket betraktade stycket såsom endast en ko medi med sång, då, såsom man af den libretton vidfogade affisch öfver de dåvarande spelande finner, flertalet af dem icke egentligen tillhörde den lyriska scenen. Den dramatiska handlingen utgöres af en bearbetning efter Målesvilles La maison du rempart ou une journge de la Fronde och den föregår således under den tid då den smidige Mazarin efter nedläggandet af Richelieus jernspira fattat regeringstömmarne i Frankrike. Dock uppträder här hvarken kardinalen sjelf eller någon af frondepartiets mera framstående medlemmar förutom den ryktbars hertiginnan .af Longueville, som, förföljd af kardinalens anhängare, söker en tillflykt i klädeshandlaren Mathieus bostad, hvarest hon knappt hinner undandölja sig i ett sidorum förr än den henne i hälarne följande markis de Jarsay, som är ute och spejar.i Mazarins ärenden, inträder. Markisen lyckas öfvertala gubben Mathieu att ännu samma dag tillställa en bal hos sig, som skall tjena till täckmantel för en af markisen beramad politisk sammankomst, som äfven ganska riktigt går för ig i Mathieus hus. Hertiginnan, som ifrån sitt sidorum med dörren på glänt lyssnar på de församlades tal, hvarvid hon får höra de föga hugnande öden, som tillämnas såväl hennes bror, prinsen af Cond, och hennes man. som henne sjelf, låter dervid ett utrop af fasa undfalla sig. Derådplägande, som tro sig upptäckta, skynda frax emot dörren för att efterspana lyssnaren, men hindras en stund i deras förehafvande af Matbieus son, den unge Didier, som, ehuru förlofvad med den vackra Georgette, blifvit, han som så mången annan slldeles berusad af den sköna hertiginnans behag. Slutligen framträder hertiginnan sjelfmant, ännu maskerad, men väl igenkänd af de Jarsay, . hvilken -hon, genom 7att tillhviska honom några ord om att bastiljen ännu ej är uppgifven, och att folkets parti väl der torde hafva en plats för en af regeringens agenter, förmår att blifva särdeles medgörlig, och hvarmed de öfriga äfven låta sig nöja. Under den derpå följande balen blifver emellertid Mathieus hus cerneradt af soldater med frondören Perinet-i spetsen, som fått nys om att Mathieus gäster icke just bestodo af idel renhåriga frondörer och derföre gör hela sällskapet till sina fångar. Efter åtskilliga rätt komiska scener upplöser sig slutligen i tredje akten den ena förvecklingen efter den andra, Hertiginnan lyckas undkomma förklädd i Didiers drägt, och sjelfva gubben Mathieu, som så när dyrt hade fått plikta för sitt vacklande emellan Mazarin och Fronden, befrias slutligen ur sin vånda. Om hertiginnan af Longueville, den enda i stycket uppträdande historiska personligheten. yttrar kardinal de Retz, hennes samtida, som i sina memoirer lemnat skildringar af alla frondepartiets hufvudmän, följande: Hertiginnan af Longueville hade ett smäktande bebag i hela sitt väsende, som hänförde mera än många andras mera glänsande skönhet. och man kunde säga, att bon äfven hade de: i sittsnille, som likväl stundom öfverraskade genom lysande blixtrar. Hon skulle haft få fel, om icke hennes lättsinne gifvit henne många. Då hennes passioner föranledde henne att alltjemt sätta politiken i andra rummet; blef hennes roll såsom ett stort partis hjeltinna alltid något äfventyrlig. Det var för hertiginnan: af Longueville skull som den snillrike hertigen af Rochefoucauld kastade sig i Frondens fejder, och då han i slaget vid S:t Antoine sårades af ett muskötskott så svårt att ban tillföljd deraf för någon tid förlorade synförmåpan, citerade ban denna vers ur tragedien Alcyone: Pour måriter son coeur, pour plaire å ses beaux yeux, Jai fait la guerre aux rois; je Faurais fait aux Dieux. Men efter någon tid då hertiginnan, i likhet med den sköna Angelica i Ariostos Orlando, var lika skön ännu, men icke trogeno. så parodierade han, ofvanstående vers sålända: Pour ce coeur inconstant, quenfin je connaismieux, Jai fait la guerre aux Rois; jen ai perdu mes yeux. Vi hafva redan efter de första representationerna varit i tillfälle att omnämna det sär deles angenäma intrycket af hr Lindblads till detta stygke komponerade musik, och vid betraktande af textens öfverhufvud taget för musikalisk behandling icke synnerligen gynsamma egenskaper måste man verkligen förundra sig öfver att kompositören förmått att deraf i lyriskt hänseende skapa något så vackert, intagande och helgjutet. Men han har också icke blott förstått att i rikaste mått tillgo dogöra allt det komiska och humoristiska, som texten möjligen kan erbjuda, han har äfven kompletterat det felande och outsagke nn DR no RÅ eh