Aftonbladet – 11 december 1860, sida 2

ven . Men dagen återvänder, I öster ren den gryrs är af en hänförande effekt, äfvensom den i sistnämnde akt förekommande utmärkt vackra trion emellan hertiginnån, Georgette och Didier, samt den förträffliga duon dersammastädes emellan hertiginnan och Georgette, hvilken alla gånger operan gifvits begärts och erhållits om igen, och hvilken jemte Didiers båda romanser, framförallt den sista: Niör jag dig såg, du sköna qvinna, eger hela uttrycket af ett ljuft erotiskt svärmeri. Om bertiginnans andra aria, som lärer vara sednare inlagd i operan, icke så alldeles öfvertämmer med karakteren af det öfriga, så hennes första så mycket mera intagande. Äfven markisens aria i sista akten är mycket vacker, eburuväl likasåden särskiljer sig nåsot ifrån den anda, som genomgår det hela. Mathieus båda humoristiska arier äro ypperliga; den förra hållen 1 en bredare, den sednare i en finare stil. Särskildt anmärkningsvärdt är det målande ackompagnementet vid gästernas inträde i Mathieus hus. Utförandet har varit ganska lyckadt såväl på scenen som i orkestern, hvilken med mycken omsorg och pråcision återgifvit de många fina och ömtåliga passager, som vid ringaste ouppmärksamhet så lätt förlora sin rätta be tydelse. Mil Andree har i hertiginnans parti haft tillfälle att på det fördelaktigaste utveckla sin talang och hennes sång i den ofvannämnde duetten i tredje akten hår utmärkt sig för den fina och smakfulla nyansering som endast kan åstadkommas genom en poetisk uppfattning. MI Gelbaar har varit en g nska behaglig Georgette och fru Strandberg, som spelat Didier, den unge lättantände vildhjernan, ledigt och okonstladt; har återgifvit den vackra romansen i fista akten med mycken känsla och äfven i musikaliskt hänseende gansza berömligt. :Hr Uddman, som tyckes sjelf vara lika mycket road a! Mathieus roll som han deri. roat många andra, förtjenar allt erkännande för den måtta han här iakttager isin komik och är särdeles lyckad i den scen der Mathieu,i hop) att få sällskapa med excellenser, i sin förtjusning på förhand sjunger Hvilken ära! Hvilken äral Hr Arlberg har i de Jarsays roll utan tvifvel en af sina bästa sedan han kom till kongl. teatero, och hans utförande af arian i sista akten är särdeles förtjenstfullt. Hrr Walin och Sandström samt mll Fundin hafva äfven väl fyllt sina kortareroller. ? Balletten i andra akten, hvari flera af söderns karnavalsfigurer uppträda, har utförts med synnerlig liflighet, och en något vild men af hr Marvig och mll Lind väl dansad Pas de deux har vunnit bifall. Denna tiden kort före jul var väl icke den gynsammaste för återupptagandet af Frondörerna, men oaktadt så väl detta som den hela dagen i förgår varande snöyran var dock salongen väl äfvenfdå besatt. Det är nu närmare tjugo år sedan den oförgätliga Emelie Högqvist uppträdde på kongl. teatern uti Carl II:s roll i detta lilla muntra lustspel: Man kan hvad man villb, som ännu tyckes hafva bevarat sin, friskhet, trots de mänga år som förflutit sedan det sist gafs. On. det också icke är någon särdeles stor konst att kunna allt hvad man vill, då man har eh ung enväldig konung såsom Deus ex machina, så måste man dock medgifva att det finnes i det lilla stycket en friskhet och en ungdomlig djerfhet, som gör ett behagligt intryck på åskådaren. Intrigen är spännande och handlingen går raskt framåt, samt utan att uppehållas af de i stycket inlagda sångerna, hvilkas melodier dock kanske äro något för. svåra för ett stycke af denna art. Utförandet på Mindre teatern var raskt och: lifligt. M:ll Hammarfeldt var en ganska täck och pojkaktig liten konung, kanske något för mycket barn äfven för en femtonåring, då man betänker att denne femtonåring är spanior.. Detta härleder sig dock mest från hennes litenhet — en sak som hon icke kan bjelpa, och som derföre icke kan tillvitas henne som ett fel. En stor lycka för den unga skådespelerskan var att så minga år ligga mellan henne och hennes utmärkta företräderska, att några jemförelser icke göras, eburu att stå tillbaka för en Emelie Högqvist icke kan innebära något förödmjukande för en så ung artist som m:ll Hammarfeldt. Hr Kinmanson utförde den djerfve Ruy Gomås roll med ganska mycken friskhet, ehuru litet mera spansk grandezza icke kunnat skada den blifvande hertigen ochhofmarskalken. Hr Åhman var en god hofman ooh general af den spanska skolan, med en isynnerhet förträfflig maske-. ring, och träffade mycket bra den lätta kon versationstonen uti detta och dylika stycken. Äfven fruarna. Lagerqvist, Pousette och Agardh bidrogo genom ett omsorgsfullt och godtspel till att göra styckets gång rask och underhållande. I sångerna voro konungen och löjtnanten ibland litet osäkra, hvilket dock torde: försvinna vid styckets återgifvande. Den frårt engelskan öfversatta lilla komzedien : Goda råd, väckte samma muntra sinnesstämning som förut. Hr Stjernström, som den tjenstaktige och genom sin tjenstaktighet sjelf lurade Oldbody, är också en i hög grad kostlig figur, hvars hela uppträdande kommer åskådaren att glömma teatern och tro sig försatt in i det verkliga lifvet, Hr Deland är en mycket tvärsäker hr Eventide,. hvars allvar aldrig förfelar att väcka skrattlust i salongen. Afven de öfriga spelande, fru Gjörcke, mll Nerman och hr Bomany äropå sin plats, och det finns i det lilla stycket blott en sak som stör, nemligen det i hög grad öfverdrifna sätt, hvarpå hr Lagerqvist så i yttre gestalt som spel framställer den fribetsälskande betjenten. Ett så fulikomligt nissgrepp i afseende å-komisk framställning ha vi icke på länge sett. Askådarens första pch sista tanke blir ovilkorligen den, att betjenten sluppit ut från dårhäset. Att (dessatom) en sådan fru som fru Eventide skulle vilja i sitt hus hafva en dylik fågelskrämma, är sbsolut omöjligt, så mycket mera som dräg; Dn är en vanlig gatpojkes, och icke en be