Aftonbladet – 11 december 1860, sida 2

spricka; men det behöfves endast sticka honom något litet med nål eller korfsticka, så sjunker han genast ihop till sina beböriga dimensioner; och man finner att det icke var annat än väder, som förorsakade den onaturliga utvidgningen. Skämt å sido. När man så mycket talar om buniversitetet och universitetsidån, såsom verkliga trollformler, med hvilka man tror sig kunna besvärja både konung och statsråd, både Per och Pål, så är skäl att en gång fatta den verkliga betydelsen af dessa ord och den verkliga omfattningen af de begrepp som de återgifva. Och gör man det, skall man bland annat finna, att vigten af det bildningsarbete, som försiggår utanför universitetet, blifvit under tidens lopp proportionsvis allt större och större, under det universitetets egen ställning förblifvit temligen oförändrad; hvaraf följer att universitetsinrättningen i våra dagar icke på långt när eger hela den betydelse, som dess förfäktare yrka, eller som den med långt större rätt fordom kunde sägas ega. Sedan vi nu emellertid i det föregående angifvit den ståndpunkt, som universitetet vill intaga. inom samhället, gå vi att framställa den samhällslära, som ifrån denna ståndpunkt predikas. Det är icke alls enligt med det konstitutionella statsskicket, om, sedan en nedsatt komitå yttrat sig öfver en angelägenhet och .underordnade auktoriteter sedermera behandlat den, om, säga vi, konseljens ledamöter taga initiativet och på egen hand lagstifta i helt annan riktning, än den, hvarom föru varit fråga; sådant kunde knappast anses befogadt af den ende bland dem, som innehafver chefsskapet inom det departement, til! hvilket ärendet hörer, särdeles om han, såsom här är händelsen, nyss tillträdt sitt embete.n Huru oändligt naiv är icke denna lära i der konstitutionella rätten! Regeringen, som, en ligt samma kompetenta auktoritet, behöfver litet bry sig om både representationens yttrade åsigter och allmänna opinionen i frågan, måste anse sig ovilkorligen bunden af hvad en des: egen komit och dess egna underordnad: auktoriteter föreslagit! Vi ville för vår de! härvidlag endast önska att regeringen teg: Upsalapostens hr fört. på-orden och, efter den medicinska komitens auktoritet — välförtjent — så mycket framhålles, helt enkelt fattade ett beslut i öfverensstämmelse med des: egentliga förslag — det s. k. stora förslaget. Men vår konstitutionelle rättslärare höjer sig till en nästan sublim enfald, när han tyckes antyda, att ett frångående af ofvannämnd: grundsats i Upsalaposten möjligen kunde i någon mån ursäktas hos de öfriga statsråden. (efter det i alla fall icke torde vara möjlig! att imponera på dem?) men: alldeles icke ho: f redraganden inom det departement, dit me: dicinska frågan hör, emedan nemligen han nys: tillträdt sitt embete, (det vill väl säga, ef.er man ännu icke vet, huru han tänker i frågan. och det således ännu kunde vara någon förhoppning att åtminstone göra honom konsti wutionelts sinnad i akademisk mening.) Stackars liten! Hur länge skall han få lof att — allt för konstitutionalitetens skull — gå i barnskorna, innan han blir så pass utbildad. att han kan, med vår kompetente rättslärar. begifvande, gripa sig an med utöfvandet ai sitt embete? Kanskeblir det nödvändigt för honom att först genomgå en ytterligare fos strings-process i Upsala; och skulle ej, i sådan händelse, vår lärde vän i Posten vilja vara god och bestämma, till allmänhetens efterrättelse, en preskriptionstid af så och så många terminer? : Men kärnan af den akademiska, för det blifvande Sverges fostring afsedda, samhällsläran. kommer här: : Vi äro, lika mycket som någon annan, vänner af ett konstitutionelt statsskick, Men den medicinska frågan är icke af san ma art som den norska, der konungen förmodligen trodde sig böra fästa afseende på den allmänna opinionen; här är deremot detta icke händelsen, ty den stora allmänheten förstår icke den medicinska frågan och intresserar sig icke heller för den, och nästan alla representanter, som man åberopar, hafva blott tagitintryck af Stockholmspressens med stora ord och bombastiska fraser i åratal bedrifna agitation. I stället har konungen i denna fråga att stödja sig på de kompetente auktoriteternas med hans egna åstgter öfverensstämmande utlåtanden. Vi kunna då icke anse det som en konstitutionel pligt att uppoffra dessa åsigter för konseljene skull. Svenska folket vill utan tvifvel ett konstitutionelt regeringssätt, men det vill tillika, att konungen icke är en passiv person likåsom i en oligarki — ett styrelsesätt, som visst icke har någon framtid hos oss, emedan det aldrig varit uppburet af våra sympatier. För öfrigt vilja vi boppas, att, hvilket beslut H. M:t också tager, universiteten och deras ungdom aldrig skola betvifla H. M:ts fortfarande huldbet emot dem, och att den entusiastiska tillgifvenhet, af hvilken han mötes vid nordens universitet, städse skall förblifva of örminskad. Häraf finner man, bland annat, 1) att koungen aförmodligen trodde sig böra fästa afseende på den allmänna opinionen i norska frågan, men att i den medicinska frågan detta icke är händelsen; 2) att konungen har . i sistnämnda fråga att,stödja sig på de kompetenta auktoriteternas med hans egna åsigter . öfverensstämimande utlåtanden; hvarvid det för en konstitutionel kasuistik vore af vigt för högstdensamme att få veta, hvarpå han börå stödja sig i sådana fall, då hans egna åsigter. möjligen kunna skilja sig från de kompetenta auktoriternas; 3) att svenska folket. icke vill, att konungen är en passiv personn, d. v. s. att Ban lyssnar till sina konstitutionella rådgifvares framställningar och representationens önskningar, utan att han i stället endast aktar sina egna åsigter och ett eller annat kompetent kotteris önskningar; samt: 4) att man i Upsala vill hoppas,, att H. M: skall, oberoende af. det sätt hvarpå den me-l; dicinska frågan blir afgjord, komma att fortfarande åtnjuta en oförminskad entusiastisk a rt rr NR —— JA MR I OR RR OA KR 0 JR