Aftonbladet – 11 december 1860, sida 2

uppvakta H. K. H. ed er sådan begäran så bör man taga för afgjordt att den erhålle: ett vägrande svar. —-————2 Axplockning-j å den akademiska åkern. Andra knippan: Politiska ac. När man ifrå: Upsala får höra någonting som angår politi ken, så kan man vara säker på att det ä godt, ja så genomgodt, att det måste fröjd själen hos hvar och en, som icke alldeles för lorat allt sinne för lifvets gladare sidor. E: oförliknelig naivete — en klassisk enfald — en patriarkalisk frombet in politicis, hvar finner man dessa dråpliga och allt mer sällsynt: saker, om ej hos en del yfverborna Upsalalärde Vi våga tro, att läsaren skall örkänna detta. om han behagar taga kännedom af de färske prof af årets politiska skörd, som vi från lärdomsstaden erhållit och som vi här nedän g: att förevisa. : Till att börja med kan det icke annat är: vara af ett utomordentligt intresse att se, huru Upsala betraktar sig sjelft i förhållande til: det stora svenska samhället i det hela; huru vida t. ex. universitetsidn är den sol, om kring hvilken alla andra verksamheter i samhället hvälfva sig, eller om universitetet belr enkelt är en läroanstalt, bredvid åtskilliga andra, för de särskilta ändamål man dermed afsett till vinnande af sambällsidns realiserande. Vår lärde vän i Upsala-Posten lemnar oss icke i någon tvekan i detta hänseende: ty han förklarar, såsom belt axiomatiskt, at: univeititeterna äro de samfund, hvilka inon sig innehålla och fostra det blifvande Sverge, Det ligger ingen dunkelbet i denna utsago Universitetet är den medelpunkt, omkring hvilken hela Sverges hopp vänder sig. De: är centralsolen i samhället; och den, som ickc ått värma sig vid dess strålar, han anses aj e lärde såsom barbars, för att icke sägs än värre. Men här hittar axplockaren ett litet korn. som torde förtjena att upptagas. Skulle -de: ej I sjelfva verket vara af något intresse at: se, hvilka desse olycklige barbarer äro, son icke åtnjuta den outsägliga förmånen att räknas till detta Sverge, som innehålles och fostras inom Upsaladikets rågång, och hvil ket vår lärde författare tyckes anse såsom det enda Sverge, som det är värdt att: tåla om. Då förekommer t. ex., att börja med. iela allmogen, hvilken vi tro inom sig sinne häålla rätt så mycket sundt vett och omdöme som något konsistorium, — vidare hela me delklassen, som derjemte innebhåller så mycet kunskaper och verklig bildning, att vitro den kan icke långt ifrån uppväga de några och trettio eller fyrtio akademiska lärarnes i Upsala — än vidare ingeniörerna i alla rikt ningar, en alltmera i afseende både på antal och kunskaper framstående sambällsklass — allt hvad konstnärer heter — mihtärerna och alla de i ett sednare lif civila, hvilka erhållit en militärisk uppfostran, denna så talrika och högt bildade ssmbhällsklass,— samt ändtligen sist, men icke sämst, hela vårt qvinnokön, som icke heller torde vara utan all betydelse i fråga om det blifvände Sverge och som till och med innehåller litterära oeh konstnärliga personligheter, för hvilka en och annan mera obskur universitetsprofessor torde finna skäl att taga af hatten. Än mer, efter vi hör egentligen äro inne på kapitlet om den medicinska frågan, måste vi äfven tilläsga vår förträffliga och högt bildade läkarekår; ty denna sednare kan knappt med skäl sägas hafva fostrats, med den akademiska modersmjölken, med afseende derpå att man för dess näring väsendtligen måst anlita amman Carolinska institutet i Stockholm; och den som varit vid universitetet vet ock, huru afsöndrade de medicinska studerande der stå: de finna sig i sjelfva verket långt mer såsom Stockholmsboer eller såsom medborgare af det stora Sverge, än så: som upsaliensare. Man måste bekänna, att när universitetet yrkar att inom sig innebålla och fostra det blifvande Sverge, så är det nästan för mycket att få lof att medgifva så stora, så ofantliga undantag. Hur krymper icke det blifvande Sverge, tillbopa, när man finper det innehållan hvarken mer eller mindre än de civila embetsmännen och lärarne (vid. universitetet: och on del skolor samt i kyrkan); för hvilka båda klassers fostring man rättvisligen måste erkänna att universitetsmodren välvilligt erbjuder ur det ena bröstet filosofiska kollegier, ur det andra latinska glosor — om vi endast tala om de principala beståndsdelarne i denna bildningsmjölk. Vi uppskatta till fullo den ofantliga vigten af dessa båda samhällsklasser, ja, så mycket tt vi verkligen skulle anse dem förtjenta af en bättre fostring än som står dem till buds i åtskilliga stycken; men när man talar om det blifvande Sverge och endast menar dessa klasser, visst är det något magstarkt; och vi förmoda, — i fall vi taga ibetraktande örhållandena straxt utanför de akademiska örhörens råmärke — att hr c. o. kammarskrifvaren, hr sacri ministerii adjunkten, br magister docens och hr collega schole-skulle sjelfva finna sig något förbluffsde öfver att tt, tu, -tre få lof att representera bela det närvarande eller blifvande-Svergen! Vi se vär ett litet exempel af den naiva oskuld; hvarmed man i Upsala sitter och drömmer om sin egen storhet, undet det man tillagar intelligensens, och den högre undervisningens rätt ofta temligen magra födoämnen. Den a la Å smida Irivfsatt tömmer, dan AA mn I