Aftonbladet – 10 december 1860, sida 2

git att utbreda än att motverka de republikanska idgerna och gifva dem en långt större kraft än de hade år 1839? Skulle tit. åter bålla strängt på uttrycket: kanhända redan uti nästa mansålder, så tillåter jag mig anmärka, att detta uttryck ingalunda behöfver anses stå i någon motsägelse till den tanken, att Europa, och kanske isynnerhet ,vårt land, ännu på långt när icke var moget för deras införande. Det kommer väl här något an på, hvad man räknar för en mansålder. Lifförsäkringsbolagen räkna en mansder till omkring 70 år, emedan de meddela försäkringar ända till den åldern. Efter den beräkningen skulle, med afdrag af de från 1839 förflutna 21 åren, till slutet af nästa mansålder ännu återstå 119 år, och hvarken jag eller Nya Dagligt Allehanda, ja, ingen fvande dödlig, lär kunna säga, att icke både Europa: och: Sverge inom den: tiden kunna vara mogna för de Tfepublikanska ideernas införande. Men äfven om man icke vill sträcka sig så långt, utan räkna en mansålder efter medeltalet i förhållandet mellan födda och döda, till 35 år, så återstå till slutet af nästa mansålder ännu 49 år, eller till och -medåret 1909.Närman ser huru mycket det politiska medvetandet gått framåt hos massorna blott sedan början af 1840-talet, och att alla reaktionens våldsåtgärder under desista elfva åren varit vanmäktiga emot nödvändigheten att äfven i sådana despotiska stater som Österrike och Ryseland utvidga -undersåtarnes rättigheter och tänka något på folkbildningen; — när det blott behöfves kasta en blick åt hvilket håll. som helst för att erfara, huru de snabbare förbindelserna mellan olika länder genom ökade kommunikationsanstalter, och lossandet af-de fordna fjettrarne på handel och näringar äfven föranleda bastigare utbyten af produkterna inom andens verld, buru intressena dagligen blifva mera sammangjutna och lass-skilnaderna försvinna, hvem tilltror sig väl att siga, om icke ganska mycket inom vår verldsdelkan hafva mognat redan innan år 1909. Ja, det är till öch med en möjlighet att den fordne republikanen, högstsalig konung Carl Johan, då han talade om den långsamt mognande öfvertygelseny, icke ansåg densamma ligga längre bort i tiden, än nyss nämndes, Hvem vet också om icke under samma tid den republikanska statsformen uti de länder, hvarest den finnes införd, hunnit blifva renad från åt skilliga af de brister, som kunna vidlåda . dess. närvårande tillämpning i de länder, hvarest den finnes införd? Att dynastierna i och för sitt personliga intresse och redan i 5ljd af sjelfupphållelsedriftens instinkt icke längta efter denna mognad, utan, åtminstone de flesta, snarare söka fördröja den så mycket som möjligt, har visserligen erfarenheten visat, äfvensom ait de deruti verksamt understödjas af kastandan hös de klasser; som gerna vilja förblifva ett slags stater i staten och af den politiska skola, som ännu, fastän mer och mer förbleknande, fortlefverfrån tideraf den politiska romantikens uppträdande ji Tyskland, då en Fredrik Schlegel och andra lika fromma män uppställde Österrike såsom mönsterstaten för . utropa, derföre att flera materialier der än annorstädes funnos qvar till återställandet af medeltidens anda, samt i det absoluta kejsardömets och påfveväldets — den andliga och verldsliga maktens — oinskränkthet och förtroliga samverkan sågo idealet af kristendomens uppenbarelse i staten. Jag kunde nu siuta, men är innandess skyldig att anhålla om ursäkt för det jag tog mig friheten adressera en föregående artikel, i Aftonbladet för den 19 Nov., till herr redaktören af Nya Dagligt Allehanda. Det visar sig nemligen af. en uppsats i Allehanda för dagen derpå, att denna öfverskrift likasom väckt någon förundran hos tit., samt att, såsom det heter, redaktören anmodat redaktionen att svara. Med anledning häraf ber jag blott få nämna, att jag ställde mitt tal till herr redaktören helt enkelt derföre, att sådant ej sällan förut varit brukligt härstädes, äfvensom det alltid begagnas i England och Frankrike, der insända artiklar i tidningarne ställas to the Editor och å Monsieur le Redacieur. Dessutom vill jag minnas, att när tidningen Nya Dagligt Allehanda började utgifvas, förekom der ett tillkännagifvande, att den nye redaktören hade vid utgifvareskapets öfvertagande förbehållit sig att ensam få styra och ställa om tidningen, utan att aktieegarne eller eho det vara månde skulle ega rätt att blanda sig deruti. Emellertid var det intressant, sannolikt för många flera än undertecknad, att genom den skilnad, som tit, nu uppdragit emellan hr redaktören och redaktionen, erhålla ett väl indirekt, men dock på visst sätt officielt stöd ifrån tit. sjelf för den förmodan, som mer och mer börjat utbreda sig med anledning af tidningens åsigter och sätt att gå tillväga, och som jag tillät mig antyda i mitt förra bref, att nemligen Nya Dagligt Allehanda, hvad sjelfva andan och syftningen beträffar, är en fortsättning af dess föregångare Svenska Tidningen, fastän under en annaa skylt och med vissa yttre förändringar, så att allmänheten ofta tyckt sig hafva skäl att utropa med den hedersmannen Isak i skriften: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer,. Skulle tit. hafva något att erinra emot denna slutföljd af den uppdragna skilnaden, så tillåter jag mig fästa uprmärksangheten derpå, att sådant lämpligast låter sig göra genom att, till undvikande af all vidare förblandning, sjelf tydligt uppdraga uti hvilka delar Nya Dagligt Allehanda eller den nya redaktionen afviker ifrån, och såsom en sannt liberals em