Aftonbladet – 6 december 1860, sida 2

Far och son voro således hos Skuldfrid för att afgöra förlofningen. Hjertat hotade att spränga sitt fängelse, pulsarna flögo, blodet brände. Det var liksom ett helt helvete af marter blifvit lössläppt i Lothards inre. Under tiden egde följande uppträde rum hos Skuldfrid. : Tage hade redan helt tidigt på förmiddagen infunnit sig hos henne. Skuldfrid helsade honom mera bjertligt än vanligt och Tage såg i den vänliga helsningen en ytterligare bekräftelse på att hon höll honom kär. Skuldfrid, jag kommer att tacka dig för det du icke nppträder i Hvita frun, började Tage, med en röst så öm, att tonfallet deraf redan tolkade hvad han skulle komma att kläda i ord. Du är mig icke någon tack skyldig, försäkrade Skuldfrid och såg på honom med sina ärliga ögon. Hvad du talade emot teatern har icke inverkat på mitt beslut, som utgick från helt andra motiver. Låt oss derföre icke mera orda om detta ämne.a Som du vill. Tage fattade Skuldfrids hand och slöt den emellan sina. I detta ögonblick slog hans hjerta af samma känslor, som då han i ynglingaåren satt vid hennes sida, innan hans sjelfviska begär blefvo herrskande. Tage tyckte att han var en bättre menniska, än kan varit på flera år. Allting föreföll honom så som då han sista gången lemnade Finland, och bröstet var äfven fullt af hopp och förtröstan , hjertat uppfyldt blott af en önskan, den att få lefva och dö vid Skuldfrids sida. Låt mig sitta så en stund, hviskade Tage. Kanske skall jag aldrig mer erfara de fridfulla och lycksaliga känslor som nu beherrskar mig. O! låt mig under några ögonblick tro, att allt är som förr.