Aftonbladet – 6 december 1860, sida 2

kan då en sådan teckning ega rum? Polisskandalerna i Berlin. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 28 November. Den Stieberska 1 ttegången, för hvilken jag i mitt förra bref redc;jorde, hotar att antaga större dimensioner. Just då jag skulle för er antyda bristerua i vår juridiska organisation och våra rättegångsformer, hvilka ensamma kunnat möjliggöra den administrativa och juridiska anarki, som den skandalösa rättegången uppdagat, fann jag i tidningarna en törklaring af polisdirektören Stieber, hvilken i sin ordning: framkastar beskyllningar mot generalprokuratorn Schwarck och justitieministern. Under förhandlingarne inför underdomstolen i sistl. Maj månad hade Stieber förklarat, att personer, som blifvit af polisen häktade af polit.ska skäl; hade hela veckor och månader preventift hållits i fängelse, utan att den häktade blifvit inställd för domstol, detta allt med generalprökuratorn Schwarcks och justitieministern Simons vetskap och samtycke. Generalprokuratorn genmälde å egna och justitieministerns vögnar inför appellationsdomstolen, att beskyllningen var falsk. och att Stieber for med osanning. Stieber söker nu bevisa sitt påstående genom en förklaring i en Berlinertidning. Han berättar några fakta, som jag vill i korthet uppgifva. Frågan gäller ännu en gång den ryktbara depeschstölden i Potsdam i Januari 1856. Herr Manteuffel hade organiserat den, för att utspionera konungens korrespondens dels med Petersburg, dels med H. M:ts förtrogne, herrar Gerlach och Niebuhr, men de stulna afskrifterna föllo sedan i händerna på franska sändebudet, hr Moustier, under Sebastopols belägring, och man torde erinra sig, att den upplysning om Malakofftornets svaghet, man erhöll i en af depescherna, mycket bidrog till den ryska fästningens fall. Allt detta är officielt konstateradt och tillhör historien. I Januari 1856 väckte saken så mycket uppseende, att det blef nödvändigt att anställa ransakning. Justitieministern Simons och generalprokuratorn Schwarck sjelfve ledde spaningarna. Flera personer häktades och bland dem den beryktade Techen, först hr Manteuffels och sedermera hr Moustiers förnämsta redskap vid depeschstölderna. Det var vid detta tillfälle, som polisen i ett plötsligt anfall af liberalism tog parti för de tilltalade och inkom med det ena: klagomålet efter det andra till justitieministern och generalprokutorn öfver de preventiva arresteringarnes olagliga förlängning. Men det feodala partiet och hofkamarillan hade, besynnerligt nog, stort intresse i att nedtysta hela saken. Det var således af detta skäl som Hinkeldey och Stieber undantagsvis påminde sig lagens föreskrifter, och det är detta undantagsfall som Stieber nu slår sig ned på, för att i sin ordning mot justitieministern och generalprokuratorn framkasta en anklagelse. I sin aftidningarna meddelade förklaring går Stieber ända derhän att beklaga saknaden af en an. svarighetslag för ministrarne, och han säger. att då han ej kan ställa generalprokuratorn ander tilltal, skall han i ett memorial vända sig till presidenten i ministerkonseljen, prinsen af Hohenzollern. Detta är en politisk komedi, som endast vore att skratta åt, om ej denna öppna strid Nellan den juridiska auktoriteten och polisen blottat de stora bristerna i våra lagar och vår domstolsorganisation. Det är nu bevisadt, att len administrativa polisen i Preussen i sju års tid utöfvat en obegränsad makt genom att göra domstolarnes myndighet sig helt och hållet underordnad. Fordom åtnjöto domstolarne här i landet ett välförtjent anseende för sjelfständighet och politiskt mod. Mjölnaren i Potsdam vägrade att afstå sin qvarn åt Fredrik den store, som ville låta nedrifva den, för att förbättra utsigten från slottet Sanssousi. och yttrade, då konungen envisades att få sin önskan fram, dessa beryktade ord: Det finns en kammergerickt och domare i Berlin! — Denne historiske mjölnare är symbolen för den fordna rättrådiga och omutliga lagskipningen i Preussen. Tyvärr inträffade en beklaglig reaktion år 1844. Den nämnde år utfärdade lagen minskade betydligt domrarnes sjelfständighet genom att ställa dem ,under administrationens kontroll. Sedermera, år 1847, inrättades domstolen till slitande af kompetenstvister, lHvilken domstol egde att döma i konflikter mellan embetsmän och domstolarne. Följden blef, att domstolarne ej längre kunde direkt låta tilltala en offentlig ewbetsman för maktmissbruk. 1848 års revolution sökte undanrödja alla dessa oformligheter; men det blef endast en episod. Reaktionen fick åter öfverhand; mera godtycklig och despotisk än någonsin. Man införde, att börja med, en domstolsorgaNe TN mak ann sne sälsdan hag Nlildfrid