Aftonbladet – 6 december 1860, sida 2

dela upplysningar om den Svenska Lutherska j kyrkans 1 Amerikas Vester grundläggning, utveckling, närvarande ställning och behof. Efter en inledning yttrar sig förf. på följande sätt om utvandringen vill Amerika samt församlingarnes första grundläggning. Att bestämdt kunna säga huru många svenskar finnas i Förenta Staterna är omöjligt. Deras antal uppskattades redan för flera år tillbaka till omkring 50,000, och jag kan fördenskull nu så mycket tryggare uppgifva denna summa, i den inberäknad den i Amerika från emigrationens början uppvuxna ungdomen. Dessa äro spridda öfver nästan alla de Förenta Staterna, öfver en yta af många tusende engelska qvadratmil. Vi hafva församlingar i staterna Newyork och Pennsylvania; ej så få svenskar finnas i städerna Newyork och Boston, samt i S:t Louis i staten Missouri; vidare i Michigan, Texas och Californien, äfven några vid guldgrufvorna i Kansas och utmed Carson-floden emellan Californien och mormonstaten Utah; men flertalet har bosatt sig i Indiana, Illinois, Jowa och isynnerhet i Minnesota. 50,000 svenskar, huru minga! De nästan försvinna, strödda öfver detta sto:a fält, men kunna dock finnas om de ökas. Af vem böra de i främsta rummet uppsökas, om ej a: den lvtherska kyrkan? Utvandringarne togo tidigt nog sin början. Der finnes en och annan som varit derute i många år, men i massa började svenskarne utvandra mellan 1840—50. Under sednare delen af år 1848 beredde sig ett större sällskap i Helsingland på utflyttning till Amerika. Många utaf dem älskade Guds ord och voro angelägna att få en herde och själasörjare med sig. De vände sig till d. v. brukspredikanten L. P. Esbjörn. Han insåg vigten af en sådan kallelse och beslöt i Herrans namn att emottaga den. Han och hans sällskap anlände till Amerika hösten 1849 och nedsatte sig i Andover, Henry County, Illinois, ungefär 20 engelska mil söder om Moline och Rock Island, der Rock River faller ut i Mississippifloden. Denna menighet var den ringa begynnoelsen i Amerikas vester till den svenska evangeliskt lotherska kyrkan, hvilken genom Herrans nåd och under hans trogna herdavård vuxit till dess nuvarande utsträckning, under det hon, vi kunna tröstligen säga så, grafvit djupt i klippan Christus, evighetsgrundvalen. Åren 1850—57 strömmade många till Amerika, en del lockade af de rykten, som kommo fjerran från öfver hafvet och fördes ut bland en lättrogen allmänhet, som för de bländande tingen, som de allena ville se, ej sågo eller ville icke se, eller ej förstodo de försakelser, de vedermödor, de många svåra och nedslående, ofta förkrossande verkligheter, som lågo emellan, innan de hunno först till Amerika och den fjerran Vestern och sedan till herrligheterna der. Aren 1852 och 1854 voro fulla af lidanden för emigranterna och glömmas väl ej så snart af dem. Sjukdomar, isynnerhet koleran, infunno sig redan under resan på jernvägarne och många fingo sin sjukoch dödsbädd, antingen redan på vagnarne eller på plankgångarne utmed jernvägsstationerna, i synnerhet i Chicago. Svårt var att få rum. Ingen ville gerna taga sjukdomen med sjuklingen till hemmet, och fastän visserligen menniskokärleken, förnämligast der den drefs af Christi kärlek, bar sina herrliga frukter, blefvo dock många utan tillräcklig vård och hjelp i lidandet och dödsstunden. Många enkor, enklingar, faderoch moderlösa barn lefva ännu som vittnen från den tiden, äfven om flera bland dessa kunnat i nya förhållanden alldeles glömma de gamla, eller i dem finna tröst och ersättning. Hafva än icke alla emigranter utstått detsamma; hafva i allmänhet de haft det bäst, som farit till Minnesota — fastän äfven de veta att tala om allehanda försakelser — och de som nu utvandra finna det bättre för den ymnigare tillgången skull på svenska gästfria hem, der, hvarest fordom blott främlingar eller den tysta ogästvänliga vildmarken eller urskogen mötte invandraren; så tror jag dock, att jag vid teckningen, om ock kort, rörande våra landstnän ej får förbigå dessa deras lidandesår. Ehuru på sista åren inga svårare hemsökelser i härjande farsoter besökt de trakter, der svenskar lefva och dit svenskar inflyttat, äro de få, som undgå det hastigt vexlande klimatets inverkan, och envisa frossor äro nästan sjelfbjudna gäster inom den hårdt arbetande emigrantens hydda, Det säges, att klimatet i Minnesota liknar mera Sverges, och att sjukligheten fördenskull der är mindre. Den fattige emigranten måste vid ankomsten till Amerika taga hvad arbete han först kan få, utan att det alltid, tvärtom sällan, lyckas honom att få arbeta i det yrke han belst och bäst idkade i Sverge, och om det äfven lyckas, så har han att lära sitt yrke om igen och drifva sdet på amerikanskt sätt. De fattigaste svenskarne söka merändels fabriksstäderna. Ungdomen af allmogen tager gerna tjenst på landet. De, som haft penningar öfver vid ankomsten till Vestern, hafva köpt sig land, och för öfrigt skyndar svensken att, så fort han förtjenat sig något, köpa sin egen jordbit, om än aldrig så liten. Intill hösten 1857 — då den svåra penningekrisen gick som en förstörande stormvind öfver Amerika, ja, öfver oceanen till Europa och kändes äfven i fäderneslandet — voro rikliga arbetstillfällen och förtjenster för de emigranter, som undsluppo sjukdomar eller öfvrerstodo desamma, och de, som voro arbetsamma, ordentliga och nyktra, sågo oberoende och välmåga le emöt sig i en icke så aflägsen framtid. De flesta, som nu ega något i stad eller på landet, förvärfvade sig detsamma före 1858. : Omöjligt är det för den med förhållandena derute obekante att fatta den mängd försakelser och umbäranden samt det hårda arbete i sommarens brännande hetta och vinterns bitande köld, som den emigrant måste underkasta sig, hvilken sjelf vill och måste bryta upp sig ett hemman, isynnerhet iskogstrakter, om han vill hafva något. Väl finnes en och annan, som hastigt nog gör sin lycka, men i allmänhet, och ibland svenskarne isynnerhet, äro de få. Vägen till välstånd går der som annorstädes genom arbete och Guds välsignelse. Äfven derute gäller den gamla lagen: Du skall arbeta i ditt anletes svett, och der, kanske mer än annorstädes, användes tillämpningen för den, som ej vill arbeta: han skall icke heller äta. Detta till undervisning för dem, hvilka mena sig blott behöfva fara dit för att genast finna alltiog tillreds och ej behöfva större ansträngning än makligt taga hvad de här äro för lata att genom arbete och tålamod så småningom förvärfva. Der är arbetet en ära, och arbetsdrägten gömmer ofta embetsoch statsmannen. Den, som föraktar arbetet och ej är beredd på att taga hvad arbete som bjudes och arbeta hårdt, har ieke i Vestern att göra. Den, som besökt de svenska kolonierna, har varit i tillfälle att se, hvilket otroligt arbete det kostat att vinna bröd ur jord, der urskog stått. Något begrepp derom kan grundläggandet af kolonien vid Chicago lake i Minnesota gifva. Det var om våren 1847, då ett par familjer från Helsingland på en skrifvelse af en viss hr N., som då vistades deruppe i skogarna, reste från Moline i Illinois till Taylors falls i Minnesota, en liten stad vid S:t Croix-floden, 8 å 9 mil öster om Chicago lake. Då de kommo dit funnos der blott några få stockhus, alla fulla. N. var då sin kos och ingen menniska i Taylors falls visste något mera om Chicago lake, än att den skulle ligga vester ut derifrån. Med kompassen i hand och yxan på armen begåfvo sig de modiga äfventyrarne åt skogen, sökte och sökte, men funno ingen sjö den dagen. Efter att hafva tillbragt natten under ett träd funno de ändt ligen sjön följande dagen. På 10 dagar hade de huggit väg, så att de kunde köra dit, och sedan en liten koja hade blifvit förfärdigad, flyttade de dit — LLLLwumewweeem— A22am—m—