Aftonbladet – 6 december 1860, sida 2

Långsamt drog Skuldfrid undan sin band, sägande med mild och allvarlig röst: Nej, Tage, en sådan inbillning får du icke nära, allt är nu annorlunda. Blott icke du är förändrad, så är jag nöjd.s Jag är icke förändrad, Tage; men jag förstår i dag de känslor, som uppfylla mitt inre, det gjorde jag ej fordom. Ö! säg mig, att du håller mig lika kär som förr.o Tage såg på henne och fortfor lidelsefullt: Den ömhet du en gång hyste för mig, har icke kunnat dö bort, den måste bo qvar i ditt, liksom i mitt hjerta. Ack, Skuldfrid, jag har ju ifrån gossåren icke älskat någon annan än dig. Du har ensamt beherrskat hela min själ. För ynglingen var du hans skönaste och ljufvaste drömmar; för mannen hela hans längtans mål, hans onda och goda tankars källa. Med förtviflan sträckte jag famnen efter dig då du var försvunnen; med döden i hjertat fruktade jag att du älskade en annan; och med fördubblad kärlek frågar jag dig nu: har du förådt ditt första ungdomstycke, din tro emot barndomsvännen ? Är det möjligt att du svekfullt öfverflyttat denna på en; annan? Är det möjligt att du nu sedan ödet åter sammanfört oss, och du i hvarje blick, i; hvarje drag af mitt ansigte,i hvarje ord från mina läppar erfarit huru kär du är mig, dui indå kunnat tillsluta ditt hjerta för den känsla som en gång beherrskade det? Skuldfrid tala, säg att du förblifvit den Tage, du en gång gaf löftet om din hand, trogen. Tage fattade. hennes båda händer, tilläggande med häftig-) het: Du eger icke rätt att blifva någon annans brud än min.n : Tage, du måste vara lugn och höra migp,! sade Skuldfrid. Icke genom detta lidelse-; fulla språk, detia åberopande af längesedan flydda tider, eller dessa anspråk, kan du komma till en klar bild af min och din ställning.