Aftonbladet – 4 december 1860, sida 2

LITTERATUR. Rolf och Alfhild eller de första kristna i Sverge. Historiskromantisk teckning, från Ansgarii tidehkvarf af EB. RB. Stockholm 1860 Hvarje tid har sin diktform, som naturligast uttrycker dess behof af andlig tillfredsställelse, och hvarje nation har sin egendomliga betoning för de rörelser, som ega rum i lifvet och som äro egnade att bli föremål för poetisk behandling. Norden har sålunda en djup och alltid starkt uttalad riktning åt det lyriska. Äfven der, hvarest den episka framställningen skall flyta klarast och minst afbruten, kommer dock alltid det inre fram — i sjelfva den skildrade personligheten eller i situationen tecknar den nordiske skalden helst sitt eget inre lif och sina egna stämningar med nästan lyrisk styrka och den första fordran man ställer till det episka diktverket och specielt till vår tids epos, romanen, är att det skall belysa och förklara, mindre de vexlande händelserna, än de motiver hos de handlande personer, bvarur dessa härleda sig. Man fordrar af romanen, att den i klara och intressanta drag, helst i enkla yttre händelser skall teckna ett menniskolif, som lider och glädjes, såsom vi sjelfva lida och glädjas, men med idealets skimmer öfver både sin glädje och sitt lidande. Ju närmare den skildrade personen kan träda oss, ju mera den träder in uti vårt eget lif, desto mera sympati få vi för densamma. Derföre äro nutidsromanerna, hvardagshistorierna, de hvilka med minsta. talang från författarnes sida, lättast kunna tilltala oss. Författaren af en historisk roman måste genom ett från en rik fantasi utgånget sceniskt apparat ge en ersättning för aflägsenheten, i det hans öfverlägsaa talang rycker den längesedan försvunna tiden lifslefvande fram för vår blick. Här fordras alltså först, att författaren måste ha studerat och lefvat sig in uti den bestämda historiska perioden, så att dess seder och dess personligheter för hans inre öga röra sig med full klarbet och bestämd begränsning, och det fordras äfven den negativa förmågan att kunna abstrahera från allt, som ifrån nutidens lif vill gripa störande in uti bildens lokalton. Så väller det, om en bestämd historisk personlighet skildras, att gifva honom detta egendomliga ljus, hvari alltid den framträdande bistoriska personen står för läsaren på förband, och att hvad de fingerade personern? angår, äfven i dem inlägga detta egendomhga lefnadsvarma, som höjer dem från att vara en hjelte, en skurk, en älskarinna. till att bli just denne bjelte, denne skurk och denna bestämda älskarinna. Den historiska romanen förförer mycket lätt den begynnande författaren till vågsarama försök genom den skenbara lättheten i att knyta hände!se till händelse, person till person; men, såsom vi redan antydt, det gäller någonting mera, det gäller att der skapa et! inre, att inlägga ett motivernas och pastionernas lif i de kalla formerna; och vi skolfrån denna utgångspunkt närmare betraki: det försök; hvilket en, såsom det tyckes, n:börjande författare gjort att rikta vår littertur: med en historisk roman — ett försök. som vittnar både om talang och raskhet, men tllika att författaren ej baft klart för sig hvad som fordras, för att en dylik roman skall kunna ha ett verkligt och varaktigt intresse. vigten af att det yttre lifvet skall vara en spegel af ett inre. e Redan af titelbladet se vi, att scenen är förlagd till den för en diktare alltid tack. sa ma tidpunkten af on religiös brytning uti ett folklif, hvilken alltid tager folkets bästa krafter i beslag — men hvilken också kräfver, för att kunna fyllas, en intressant tramställning af storartade och stridande karakterer, sådana som, för att välja ett par exempel från verldslitteraturens område, en Oehlenseblegers Hakon Jarl på Asatrons öfvergångspunkt till Christendom:n, en Goethes Götz v. Berlichingen på öfvergången från medeltidskatolicismen till reformationen. Vi mena naturligtvis icke, att ej äfven mindre storartade karakterer kunna framställas, men dessa måste då ha en så mycket starkare intensitet i framställningen. Förf. till Rolf och Alfhild har sålunda ställt sig en svår uppgift, då han företagit att skildra karakterer. som värdigt kunna upp: träda på bakgrunden af Nordens i folkens hela existens ingripande trosförändring. Man kan ej undra om han ej förmått lösa de na uppgift. Rolf är en hednin:, som blir omvänd; bans fosterfader Ulf är en gammal Ån ÅA om oo oo CM VR R vt KR