Aftonbladet – 4 december 1860, sida 2

HICHIUSKUSJaICI ITOITVCICUCS OCH UlNVlidasS IOT mottagande af denna tro. Det är icke nog, att man hörer Rolf berätta sin omvändelse med de orden: Min dag var kommen; man vill veta hvarföre just Jå; och när uppmärksamheten just är spänd på att erfara, huru han för andra gången skall försöka omvända Alfhild, affärdas den saken med de orden, att innan de kommo till Birka var hälften af omvändelseverket färdigt. Om man nu tager för afgjordt, att förf. icke haft för afsigt att skildra denna sida, så måste man tillse, om han framställt så intressanta händelser och andra karaktersdrag, att dessa äro tillräckliga tt göra skildringen på den stora bakgrunden lefvande och tilltalande. Men att icke heller detta varit hans mening, derom är han utan tvifvel ense med oss. Ty händelserna äro hvarken pikanta eller storartade, de röra sig framåt med berömligt episkt lugn och utan öfverraskande momenter. Ett fantastiskt skimmer, som är kastadt öfver skildringen genom den gamla Gulandi och Evei, påminner starkt om den : vendiska qvinnan i Christian Wintbers Hjortens Flugt, och är för öfrigt blott löst sammanbundet med den egentliga berättelsen. Slutligen skulle, efter författarens skildring, Ansgarius lika gerna eller snarare kunna vara en mycket samtagen, from och tråkig munk, än Nordens svärmiskt entusiastiske, kraftige och ljungande apostel med den på en gång milda och öfverväldigande makten i sitt väsen. Det är icke nog, att man åtskilliga gånger får höra att han är mild,, att han är vår gode fader Ansgarius o. 8. v.; man vill se det; eljest blir det tråkigt. Oaktadt sålunda förf. har förfelat mycket af det han i denna roman ville eller skulle kunna uppnå; kan det icke nekas, att ett sannt poetiskt sinne varit i verksamhet vid detta arbetes tillkomst. Vi skulle dock tro, att det kan ha en långt lämpligare verkningskrets än iden historiska romanen. Den : klara och med rask och skicklig hand gjorda naturbeskrifningen häntyder på en talang, sota i den omvexlande naturdikten, i resebeskrifning o. s. v. (man observere, huru alla personer resa genom hela romanen) skulle finna ett passande och rikt fält för en utveckling, som i denna riktning och genom allmän stilistisk talang sannerligen är alltför lofvande, till att försummas under en tid, då det blir allt mera tunnsådt med talanger både i den ena och andra riktningen. Efter vår tanke gäller det sålunda för författaren att arbeta och fullkomna sig i det, sbm naturligast flyter från hans penna, att vända sig bort från det utpinade i den historiska detaljen, der också understundom moderna plattbeter insmyga sig. Författaren tror väl räppeligen sjelf, att våra enkla och lifskraftiga förfäder, när de antogo kristendomen begagnade sig af maniererade uttryck sådana som: ,Men lamsens blodafplånar all vår skuld och gör vår räkning klar på den stora dagen; eller att de reflekterade sålunda: De begrepp vi upptagit i ungdomen sitta dugtigt fast, eller såsom den utredning af förhållandet mellan Odin som gud och Odin som historisk person, hvilken företages af Rolf och är värdig en historiker från den Rudbeck-Peringsköldska perioden. Efter vi kommit att tala om detaljer, kunna vi gerna för ro skull i förbigående anmärka, att det icke går riktigt bra an att kalla oxen för hjordens allrafetaste individn. Der blir dock menniskan förbehållet att ha individualitet; djuret måste nöja sig med att vara exemplar. Ett eget misstag är äfven att förf. tyckes anse astallare och mstallsven, för detsamma. Det torde .vara öfverflödigt förklara, att den utförlighet, hvarmed vi sysselsatt oss med detta arbete, härleder sig derifrån, att vitrott oss i fört. finna en talang, som om den kommer inom sin rätta verkningskrets, kan en gång komma att intaga en betydande plats nom vår litteratur. Konung Gustaf II1:s Brer till Riksdrotset grefve C. ÅA. Wachtmeister och statssekreteraren U. G. Franc, efter handskrifter på TrolleLjungby utgifna af G. Andersson, lektor vid Lunds katedralskola. Örebro hos N. M. Lind 1860. Samma skickliga hand, som för ej längesedan gaf oss en samling handlingarar Brinckmanska arkivet, har ur de rika manuskriptsamlingarne på Trolle-Ljungby ordnat och utgifvit nya bidrag till belysning af vår nyare historia. Det är Gustaf III:s egenhändiga bref till några af rikets högst uppsatta embetsmän, skrifna under åren 1779—1790. Bland dessa äro i synnerhet de till riksdrotset af mycket intresse. De afhancla vanligtvis ömtåliga frågori lagskipningen, med antydan om konungens uppfattning af dem, instruktioner till regeringen, hvars ordförande drotset var under konungens frånvaro, om åtgärder med anledning af yppad jässing bland allmogen i åtskilliga provinser, om det förfaringstätt som borde iakttagas mot general Pecblin, samt skrifvelser i en mängd ämnen af jemförelsevis mindre vigt, men som, utom det mången gång pikanta i form och innehåll, bidraga att karakterisera både tiden och mannen. Till våra läsares nöje meddela vi här några utdrag ur det sista slaget af dessa förtroliga meddelanden. Den 27 April 1784 skrifver Gustaf från Parma till rikedrotset: Jag har fått Hr Grefvens skrifvelse af den 6 April i dag morgons. Jag approberar allt hvad deri står. Jag igenkänner Hr Grefvens vanliga försigtighet i hvad han gjort med Presterna i Halland, men rekommenderar dem i sinom tid till Grefvens omtanka. När fan rider Presterna, rider: han dem vehementer, skref min Morfar, konungen i Preussen, vid dylikt tillfälle; Det vore bra ock att nppsätta eh lista på dessa fromma fäder, på det de ej bortglömdes, då de begära något Pastorat. Med detta heliga stånd bör man vara ganska vördsam eller ganska sträng; de äro, som kunskapens träd i Paradiset, fulla med godt ock ondt. Hvilken obetydlig vigt sådana saker som :mbetsexamina egde i Gustaf III:s ögon syps af följande rekommendation till drotset vid hapgpttan dat af anv hafrittert rie oavedla .