Aftonbladet – 3 december 1860, sida 2

Jag vet icke när det blirs, svarade Skuld: frid helt sorglöst. Du har bara sjungit sex gånger, oeh du har lofvat åtte.s Jag har ej.gifvit något bestämdt löfte om antalet af de gånger jag skulle uppträda.. Men, min Gud, Frida, du vill väl icke dermed säga att — —— Jag i går uppträdde för sista gångenx, inföll. Skuldfridskrattande. . Nej, min vän, det vill jag visst ickem Du kan då riktigt skrämma en menniska. Tage yttrade med icke obetydlig anstryknind af bitterhet i tonen: Skuldfrid älskar alltför högt sin konstnärsbana och sin ryktbarhet att vilja försaka de lagrar svenska publiken nedlägger vid hennes fötter.n Ja, du har rätt, Tage, jag älskar verkligen mycket min konstnärsbana; och det som skulle förmå mig nu öfvergifva den, måste vara något som är mäktigare än alla andra känslor 1 mitt bröst. Du har äfven rätt: uti att jag är stolt öfver det bifall mina landsmän skänkt mig. Det skall alltid blifva det dyrbaraste minnet från mitt konstnärslif, når det en gång är slut. Jag uppträder i Hvita frun om några dagar, tillade hon med en stolt blick på Tage. Den vanvettige pojkenn, tänkte professorn, phan skall med sina anfall i tid och otid så reta henne att han motarbetar hvad annat förståndigt folk uträttar. Jag har aldrig sett en besinningslösare tok än han är, bara frågan gäller qvinnor. Skuldfrid, yttrade professorn, sjung för oss några af de gamla finska sångerna du sjöng såsom barn, ifall du ej glömt dem. Glömt något som påminner om Finland, om hemmet, om min lyckliga barndom? Omöjligt. ER Utan att vidare låta bedja sig gick Skuldrid till pianot. Några minuter derefter ljöd denna underbara och sköna stämma genom salongen. Hon sjöng en af Aberneys kompositioner, just densammaj hon som barn worde honom till åhörare af,