Aftonbladet – 3 december 1860, sida 2

dragaren Grahn i mångens ögon alltjemt fått gå och gälla såsom ett offer för andras egennytta och olaglig plundring. Möjligt, säga vi, ty det är verkligen icke sannolikt, att ett band af sådant löst folk och äfventyrare, som här uppträdt, i längden skulle ha kunnat hålla tillsammans. När det väl blifvit slut på de medel Grahn lyckats anskaffa på grund af den kredit, som det falska testamensförebärandet gaf honom, skulle troligen också oenighet bafva uppstått mellan intressenterna, och saken hade sannolikt äfven i sådant fall blifvit klart uppdagad. Det är lyckligtvis något, som man ofta haft tillfälle att erfara, då falska vittnen blifvitanvända, att dessa vittnen icke varit för den, som använde dem, att lita på längre, än han kunde fylla deras ständigt växande anspråk på vedergällning. Det är ett straff, som sjelfva brottet utan all lagens mellankomst pålägger den, som begagnar falska vittnen, att han råkar helt och hållet i.deras våld och blir en slaf under deras prejeri, belst han till sådana handlingar aldrig kan få låna medverkan af andra än dem, som äro helt och hållet karakterslösa ;och derjemte åtminstone i vanligaste fall itryckande bebof. De draga aldrig i betänkande att en annan gång söka skaffa sig medel till dessa behofs fyllande genum att vädja till den förorättade partens medlidande förmedelst löften om sanningens uppdagande. Emellertid -må man här, såsom oftast, valdrig säga aldrig. Möjligheten af en sådan sammanhållning är icke alldeles otänkbar. Man får derföre i vetskapen om ofullkomligbeten af edgång såsom stöd för -bevisning trösta sig med samvetsgranna domares sorgfälliga pröfning af alla omständigheter samt förmåga att rätta sig efter anvisningen i domarereglorna: ;Det är icke allt sannt, som sanning är likt.n —