Aftonbladet – 1 december 1860, sida 2

är förbundsreformen, som sysselsätter hans tankar. Det förstås. af sig sjelf att han ej behandlar-den tyska förbundsreformen ur populär synpunkt, ungefär såsora nationalföreningen. Hr Franz rekommenderar tvärtom den baierska iden om en trias, d. v. s. det olyckliga förslaget, att jemte Preussen och Österrike det öfriga Tyskland skall bilda en redje stormakt. Denna af hrr Beust och von der Pforten i åratal med förkärlek omhuldade plan skuile naturligtvis först riktigt döma det tyska förbundet till fullkomlig vanmakt och öppna dörren för de mindre staternas intriger. Men det är just detta, som Wirzburgerlägret vill, ty dessa småkonungars och deras ministrars ärelystnad är stor, och hr Constantin Franz r deras profet. Vi vilja nu se till, huru, enligt vår broschyrförfattares förslag, Sverges förhållande till det nykonstituerade Tyskland skulle gestalta sig. Författaren behandlar denna fråga samtidigt med afseende på Spanien och Sverge. Dessa båda stater ha, menar han, farliga och öfvermäktiga grannar, hvilkas närgångenhet de gerna skulle vilja undandraga sig, om blott en stö jepunkt stode dem till buds. Men dertill. erfordrades en stor kontinentalmakt, hvilken förmådde å ena sidan hålla Ryssland, å den andra Frankrike i schack, och till en dyhk makt — vore just det tyska förbundet sjelfskrifvet! Så länge förbundet icke är någon aktiv makt, måste Sverge förhålla sig passivt, eller också, påstår han, kan det blott handla med nådig rysk tillåtelse. . Författaren söker härefter bevisa, huru nyttigt för det tyska förbundet ett godt förstånd med Spanien och Sverge vore. Vi vilja här företrädesvis hålla oss till Sverge. Han erinrar således, huru innerligt Sverges bistoria varit förbunden med Tyskland alltsedan Gustaf Adolfs tid. Preussen trädde under den store kurfursten i närmaste förbindelse med Sverge, och likasom den dåvarande brandenburgskpreussiska armån till en stor del utgick ur den svensktyska, likaså var det, såsom bekant är, genom förbindelsen med Carl X Gustaf, som den store kurfursten erhöll suveräniteten i Preussen. Sedermera upplöstes bandet, och en ständig rivalitet uppstod i och för de svenska besittningarna i Tyskland. Brandenburg önskade komma i besittning af svenska Pom mern, och Sverge måste försvara sig — ett tillräckligt skäl, hvarföre något förtroligt förhållande icke kunde uppstå ända till år 1815. Den preussiska politiken under Herzberg visade sig väl benägen för ett närmande, då Gustaf HI förk!arade Ryssland krig, men utan framgång. Bernadottes uppträdande i Tyskland föranleddes ej af Preussen, utan af den stora koalitionen. Men nu, då Sverge ej längre besitter en fotsbredd mark. i Tyskland, och ej heller kan önska eller hoppas att få någon, finnes intet verkligt skäl, som kunde förbindra eller blott försvåra en förbindelse med Preussen. Men ändock om icke sedandess en sådan förbindelse uppstått, så är det naturligtvis att tillskrifva det pentarkiska systemet och i synnerhet den dermed i samband stående hel. alliansen, hvilken hindrade Preussen från att förbinda sig med Sverge, ty detta skulle ej tillåtits af Ryssland, och på Ryssland stöder sig ju Preussen sjelf. Men pentarkien så väl som den hel, alliansen ha varit, och nu beror det just af den preussiska politiken sjelf, i hvilket förhållande man vill ställa sig till Sverge. Så långt småstaternas förbundsreformator. De till slut framställda tankarna om Sverges och Preussens förhållande till hvarandra äro väl i och för sig riktiga. Man bör blott ej förbise det dialektiska krigsknepet att genom skickligt taskspeleri så der ledigt sätta tyska förbundet i stället för Preussen, hvars historiska samband med den skandinaviska norden och i synnerhet med Sverge så behändigt framhålles. I Sverge vill man sannolikt lika litet som hos oss höra talas om tyska förbundet. Preussiska statens hela existens kräfver, för att tala rent ut, en protest mot tyska förbundet, hvilket alltsedan 1815 blott tjenat till att i Wienerkabinettets och det Metternichska systemets intresse paralysera Tysklands nationella utveckling. Med rätta förebrås den preussiska regeringen att ej tillräckligt energiskt ha uppträdt i Tyskland, att lemna folkets önskningar otillfredsställda och att ha försummat det ena tillfället efter det andra att uppfylla sin uppgift i spetsen för Tyskland. Befogenheten af dessa förebråelser kan ej bestridas; Men en förtjenst kan man ej förneka ministeren Hohenzollern, nemligen att hon i negativt hänseende intsgit en riktig ställ: ning till det tyska förbundet. Ministeren bemödar sig fortfarande att inskränka förbuns dets verksamhet inom dess kompetens och äterföra det till dess folksrättsliga ändamål, sådant det befanns vid dess stiftande, nemligen ömsesidigt skydd för dess medlemmar. Förbundsdagens godtyckliga polisinblandning i de särskilda staternas konstitutionella förhållanden, hvilket vi till Tysklands skam upplefvat i Kurbessen och på andra håll, skall derigenom gäras omöjlig. Med tyska förbundets återförande till dess folksrättsliga ändamål desavoueras och afvisas på samma gång de förderfliga experimenter, hvilka afsett en statsrättslig tillbyggnad medelst uselt lappverk, hvilken alltsedan 1850, efter den nationella rörelsens misslyckande 1848, försökts med restaurerandet af den förr eller sednare till döden dömda förbundsdagen. Förbundet, konfederationen af tyska stater till ömsesidigt skydd, skall ega bestånd, men med en fördelning af krafter och inflytande, som motsvarar de verkliga maktförbållandena, men ej ynnar staternas af andra ordningen och duogmiaternas usla intriger. Men om förbundet