Aftonbladet – 1 december 1860, sida 2

tills vidare stanna inom honom eller om han skulle låta ögonblickets impuls segra. Ett enda ord af gillande, af eftergift för hvad han sagt, och Tage hade glömt Nathalie för att kasta sig till Skuldfrids fötter; men Skuldfrid, som i hvarje drag läste hvad som föregick i hans inre, aktade sig nogsamt att på minsta sätt gifva anledning till en förklaring, den der ovilkorligen skulle blifva smärtsam för dem båda. Tack för din välvilja, snälla Tage,, sade Skuldfrid, men du får förlåta om jag ler åt alla de faror du målar. Den bana jag beträdt är icke så törnig, som du vill föreställa dig, och derföre, min vän, ämnar jag icke öfvergifva den. Jag älskar af själ och hjerta mitt konstnärskall. Jag är ju bera tjugotre år, Skuldfrid log så förhoppningsfullt, och då är det alltför tidigt att draga sig från verlden, blifva filosof och hvila på sina lagrar i någon undangömd vrå af verlden. Nej, min rätta plats är på scenen och der stannar jag. Om du vill som jag, så spilla vi ej vidare några ord på den saken. Du föraktar således mina råd? . Alldeles icke; men jag finner ditt tal pedantiskt och, tillåt mig säga det, något för mycket fördomsfullt och ensidigt. Det smakar litet af småstad. Skuldfrid hade valt sina ord med fullkomlig kännedom om Tages ömtåliga fåfänga oct med denna brist på skonsamhet, som äfven de bästa qvinnor visa emot den man som älskar dem, utan att ega deras genkärlek. Hon önskade förtreta Tage för att afhålla honom ifrån allt tal om känslor, dem hon icke delade. Tage gick den dagen ifrånzSkuldfrid djupt sårad af hennes ord och mindre troende på sin lycka än någonsin. Detta verkade nedslående på hans lynne, och fåfängt sökte ban att komma ur denna sinnesstämning genom ett besök hos Nathalie. g Tage hörde likväl icke till dem som tröttna derföre att de möta motstånd. Nej, han heslöt nu fastare än någonsin att så mycket som möjligt vara med Skuldfrid, följa henne på