Aftonbladet – 30 november 1860, sida 3

I måndags höll konungen ett litet ordenskapitel, naturligtvis — blott till lust?. Dervid: belönades de mest framstående riksdagsmeriterna, åtminstone ?å den ena sidan?. En orden är numera icke så mycket ett bevis på sann förtjenst bos den som får den, som icke än mera ett attestat på höga vederbörandes personhga välbehag. Friherre Åkerbjelm, mo! hvars utnämnande till landshöfding i Örebro län hela statsrådet gjorde kraftiga föreställ ningar, emedan de avsågo honom till befatt ningen icke ega behöriga egenskaper och meriter (han hade endast någon kort tid varit en fullkomligt obetydlig attache vid ett hof i Italien), och hvars minsta tid blifvit använd på landshöfdingetjenstens utöfning, — ha nu blifvit -storkorskommendör af Noråstjeraan. Ingen landshöfding kan numera, utan att känna sig olycklig, länge undvara krachanen, och derföre kommo trenne höfdingar ou i nådig åtanka. Utan tvifvel bör det ) hjerta s innersta fröjda både kammarherren Reuterskjöld och f. kaptenen Reutersvärd, hvilkas förtjenster om det sallmänna hvila i det fördolda, att redan hafva bekommit der enda orden som den europeiskt ryktbare Linn erböll. Uppvå de hans ålder, så få de utan; tvifvel krachanen. Tvenne mycket nitiska representanter å den ena sidan i borgareståndet, borgmästarne Trägårdh och Öcmansson, undfingo äfven nordstjernan. Hon skall lysa och vägleda dem framåt och uppit. Ingen — vi äro fullt förvissade derom — skall i högre mått finna sig glad åtnordstjernan än -br Ödmansson. Förste hofjägmästaren grefve Lewenhaup: fick ock nordstjernan, troligen för sin rolig: tjädertupps-motion vid 1856 års riksdag. En biskop utan all verldslig prydnad på bröstet vore ju en styggelse: alltså fick doktor Hultman nordstjerneorden. — Och professo, Sundbergs trägna arbete i riksdagsvingårder Tkunde ej belönas med mindre än samma grannlåt. Hofrättsrådet Stjernstedt, som onekligen ä skickligare jurist än hofman, blef det oaktad: hofmarskalk. Men dertill nämndes han blot för att kunna blifva kommendör af nordstjernan, och dertill åter nämndes han allenast för att kunna förordnas till skattmästare vid K. M:ts orden. De hofrättsråd, som äro äldre än friberrn, böra således icke lägga på sinnet, att icke de blefvo hvarken hofmarskalkar eller kommendörer före honom. Men hofrättsrådet Munthe, som är fru Jenny Lind-Goldschmidts skattmästare, börde också kunna blifva kommendör, fastän med förbigående af hofmarskalksgraden. : Vid upprymdare ögonblick plägar brukspatron von Celsing säga: För Gud och Lasse Celsing är ingenting omöjligt,. Han fick också Wasa-krachanen. Den tillföll dessutom prosten Gissel Berlin, vid teologie doktors-nominationen förbigången — på det. att den vackra doktorsbatten icke skulle skymma bort den stora bränvinspannan, lärer en skämtsam biskop hafva uppgifvit. Nästan samtidigt har Kongl. Maj:t i nåder tilldelat en perukmakare i Köpenhamn och en musikus i Stockholm guldmedaljen ,Litteris et artibus. Naturligtvis är det den förresom representerar vetenskapen, och den sednare konsten. Den ene har medelst sitt ljufva spel mången gång tjusat hans majestäts öra; den andre hoppas befordra hans maj:ts transspiravion förmedelst den i underdånighet öfverlemnade — frotteringsmaskinen,. Ingen exposition ghar på lång tid blifvit mera omtalad än den, som signora Maria Ionocenti från Florenz har öppnat i huset n:r 28 vid Regeringsgatan. Den innehåller en mängd skulpfurarbeten i marmor, agat, alabaster, piedra dura, och composition plastique. Generaltullstyrelsen lärer varit nog sträng domare att ej anse samlingen böra till könstverk, så att signora Innocenti fått betala tull efter vigt för sina arbeten: Det fanns ibland dem icke mindre än 65 statyetter af Garibaldi, 25 af Victor Emanuel och 12 af Napoleon III; Man fick dem alla för 3 rår stycket. Inom kort voro 64 Garibaldrar åtgångna och alla 23 bilderna af hans konung, men af Napoleonerna stod hela dussinet qvår. Det kom en köparinna och tog den 65:te och sista bilden af Garibaldi. Signora Innocenti bjöd henne äfven en Napoleon. Nej, jag tackar ödmjukast. Ah, men tag honom ändå — jag släpper honom för två riksdaler. Kan icke hafva det nöjet.n Ma, Signora... jag sätter ner honom till en riksdaler!, : En riksdaler! Nå, det kan han väl vara värd. Jag tar honorf., Sedan sitter signora Innocenti med ännu 11 Napoleoner å en riksdaler stycket, men utan någon enda Garibaldi eller Victor Emanuel. Måhända har hon redan ett nytt lager på väg. Äfven här har förslaget att bilda en skarpskytteförening med ifver omfattats. I mannaminne har ingen fråga väckt större entusiasm i hufvudstaden. Ar den blott en snarsläckt skimrande konsteld, eller går den på djupet : och är den allvarlig? Det sednare hoppas jag. Det förra fruktar jag näsiwn. De vpolitiskt förskräckten, som vanligen ledo af någon slags förbening i hjertat, börja redan att se så betänkliga ut, och mera tro på, att det kan blifva vådligt om man sätter vapen i hand på — folket. Sof sött, sof lugnt, sof dumt sjöng Braun redan för flera år sedan. Om Carl Joban, som i ungdomen varit republikan, men blef temligen stark rojalist med ären, hvilket just ingen bör förtänkå honom, ou hade lefvat, så Gud :vet-om det stora folkmötet på Börsen fått egå rum. Då hade väl TIK fbe , SAS. jag Se