Aftonbladet – 29 november 1860, sida 3

j alldeles icke det påståendet att skådespelerskan under instuderandet af andra karakterer tappar bort sina egna känslor och förlorar förmågan att erfara några djupa och allvarliga intryck. 3 Grefvinnan tänkte: Frida känner honom, men, min Gud, hon spelar sin rol illa, som ej kan bemantla sin rörelse. Men det betyder ingenting, hon är vacker äfven nu. O, hvad den karlen retar nig; se hvilket lugn; och likväl kan jag våga mitt lif uppå att äfven -han känner henne; jag såg det då jag föreslog att presentera honom. Jag måste ieta ut hemligheten. Nathalie lemnade Skuldfrid. Lothard tog olats på den lediga stolen till venster om henne. En ung herre hade lemnåt den, då baronen presenterades. För Skuldfrid var det möjligt att få ett ord öfver sina läppar, eburu hon visste att allas blickar voro riktade på nenne. Lothard åter hade fullkomligt klart rör sig, att ej någon uppmärksamhet fick fästas: vid detta deras möte; också sade han på ranska med en lugn röst, ehuru det var ett rågot i tonfallet som Jät. onaturligt: Huru behagar er Sverge? — Ni besöker let ju för första gången? Det bör således ega yhetens behag. Lothards blick hvilade på den sköna qvinsan; klar och glänsande. Så länge hennes insigte ännu röjde en prägel af inre rörelse ortfor Lotbard att tala om svenska folket ess bildning m. m. En enda gång hade hor vågat lyfta ögonen upp till honom , rucdn sänkt: lem genast. Efter att ännu en stund. hafvs ordat i likgiltiga ämnen, reste hen. sig upp ch efter några aktningsfulla yttranden, sagda så, att de kunde uppfångas af de kringstående, aflägsnade han sig. En timma derefter hviskade Skuldfrid till Aberney: