Aftonbladet – 29 november 1860, sida 1

bytlig och herrsklysten, sjelfsvåldig och kokett. Alltid skiftande, alltid ny, aldrig densamma. Ena ögonblicket mild som en dufva, andra häftig och egensinnig som en berrskarinna. Ena dagen svärmande och bängifvande sig åt romantiska drömmar, andra beleende svärmeriet och hyllande dårskapen. Hon utvecklade en oerhörd ihärdighet, då det gälde en eröfring, antingen det var en man eller en qvinna, som visade sig icke villig att skänka henne den hyllning hon vanligtvis skördade; men i samma ögonblick hon besegrat den mötsträfvige hade hon sjelf förlorat allt intresse för den hon med så mycken möda velat vinna. Ehuru emellan hennes och Skuldfrids utseende icke fanns någon likhet, egde likväl en sådan rum, såsom vi redan antydt. Man såg aldrig den ena utan att tänka på den andra. Lifligheten, behaget uti deras rörelser var dem gemensamt, så äfven den oförstälda uppriktigheten, som öfverraskade genom den naivet, hvarmed de sade folk sanningen. Hos Skuldfrid var detta en följd af uppfostran och natur; hos grefvinnan Nathalie var det resultatet af studium. Hon hade för mycket snille att vara kokett efter de vanliga reglorna. Hon lade alldeles icke an på att fängsla med bara skuldror, en hopsnörd kropp, smäktande ögonkast, förtjusande småleenden, eller den modernaste snitten på kläder. Nej, Nathalie använde hvarken smink eller stoppning, hvarken juveler eller blommor för at! förhöja sina behag; hon hade valt helt andra medel. : Må de enfaldiga hålla på med det der skräpet, som ändå ej skall hindra dem att vara tråkiga och blifva gamla,, tänkte Nathalie. Hon beslöt att vara originel, och det på ett sätt, att hon blef den mest eftersökta af alla eftersökta damer. Hon visste full