Aftonbladet – 22 november 1860, sida 2

tyg och hvarandra. Ovädret tilltog på ett fruktansvärdt sätt. Sekonden fattade roparen; alla officerarne intogo sina poster såsom vid allmän manöver. Ej ett enda ljus upplyste denna scen. Vid de flammande blixtarne kunde man likväl upptäcka dessa gestalter med seniga armar och energiskt utseende, hvilka stodo färdiga att vid första ord störta sig upp i tacklingen för att bröst emot bröst med den ursinniga stormen strida en envigskamp om hvem som skall herrska, dess kraft eller men-. niskokraften. Officerare och underofficerare, som ej vågade lita på någon annan än sig sjelfva, stodo vid ändarne: kännande och trefvande sig för, att allt var klart och redigt, på det icke någon olycka måtte inträffa. Att se var ej tänkbart. Genom stormens rytande och vågornas dån ljöd sekondens röst: Äntra upp; beslå för och kryssmärsseglen, bottenrefvet i stormärsseglet!b Vid en bländande blixt såg man derefter en lång rad, af i vanten uppäntrande figurer. Det var liksom hafvet gifvit tillbaka sina döda, hvilka drypande af saltskum helt tyst anträdde sin färd till bimlen. Tage, som hade sin station på halfdäck, och erhållit befallning att efterse båtsurrningarne, var tillika med några matroser sysselsatt att ytterligare berga upp låringsbåtarne, Midt under det hela hans uppmärksamhet var fästad härvid kom en förfärlig sjö tvärs, till följd af någon girning vid styrningen, och slängde först fregatten nästan på sidan, hvarefter d.n med hela sin tyngd föll rätt öfver den och spolade med sig allt löst och lefvande på däck ned i lä, der menniskor, ändar m. m. några ögonblick tumlade om med hvarandra i en hopgyttrad massa. Under detta tumult hördes en ovanlig knall såsom då en jernstång brister, och derpå ett skrik. Innan ens