sjöngo; om de sjöngo eller huru de sjöns o; jag vet det icke. Rubini, Monzocchi, allt var förgätet; 1y jag gruäbblade endast på at: finna någon utväg att tilltala min sköna granne och förskaffa mig att få veta hvem hon var. Efter första akten vände sig damen, hon hade med sig, till mig och yttrade på oklanderlig svenska: Af er uniform ser jag att vi äro landsmän och detta föranleder mig att fråga om det är länge sedan ni lemnade det kära Sverge? Hvem var lycklig om ej jag. — Naturligtvis redogjorde jag för, när vi afseglade från Carlskrona, i hvilka hamnar vi varit och buru länge vi uppehållit oss bär. Till min stora förundran tycktes den sköna damen lyssna till mina ord med uppmärksamhet, ehuru hon icke deltog i konversation, och detta föranledde mig att misstänka det hon förstod svenska. Under återstoden af aftonen underhöll jag ett lifligt samtal med min landsmaninna. Hon framkastade några frågor om hvilka som voro mina kamrater ombord ete. — Då jag bland dessa nämnde Canitz, gjorde den vackra chörarinna en häftig rörelse och upprepade namnet Canitz; hvarefter hon frågade mig på franska hvarifrån denne Canitz var. Han är f. d. tyss,, svarade jag, och har sedan tvenne år varit 1 svensk tjenst. Och heter Lothard Constantin? frågade hon med en röst som darrade. Ja, madamex, blef mitt svar. Hon vände sig ifrån mig och deltog icke vidare hvarken med ord eller uppmärksamhet I hvad som sades. När spektaklet var slut fräåsade jag helt djerft min landsmaninna med bvilken jag haft äran tala. Hon svarade leende: Min vän här är Madame Dorbino, hvars hamn ni säkert gjort bekantskap med genom