Aftonbladet – 20 november 1860, sida 3

och innan en ållmän: och fullståndig organisation kommit till stånd, gifva större styrka åt nationalförsvaret. Men ett hufvudvilkor för att dessa kårer skulle kunna göra något gagn både i det ena och det andra hänseendet, ätt vid deras upprättande ingenting ställdes på ståt och parad, flärd och fåfänga, atan allt afsåge att på det enklaste och mest praktiska sätt åstadkomma gagna och duglighet. Talaren ansåg det vara af synnerlig vigt, att öfningarne ej komrse att inskränkas till blott och bart målskjutoimg. Det kunde alls icke komma i fråga, att öfva någon onyttig paradkonst. Men ett at de oeftergifligaste vilkoren för ati kunna skjuta väl, är lugn och kallblodighet. Den som icke har tillräcklig öfning i det enklaste af manövrerna och äfven uti begagnandet af blanka vapnen, kan icke i striden ;gera med lugn, äfven om han tillförene öfvat sg aldrig så mycket på en skottafla. Det är en regel, som gjort sig gällande sedan Napoleon den stores: tid, att de eldvapen, som gå längst, gerna böra vara främst, emedan el est en del af det företräde, som gger i vapnet, går förloradt. Efter denna princip omma skarpskyttarne ofta att befinna sig i den främsta linien, och för att der kunna operera med illbörlig kallblodighet, måste de ha det medvetantet, att de i nödfall kunna taga emot ett handgening. I afseende på de vapen, som skarpskyt:eföreningarne anskaffa, vore det af vigt, att de, om ock ljest varierande till beskaffenheten, blefve hvaranåra lika till kaliber och ammunition. Hvad anginge den andra omständigheten, skolunglomens inöfvande i vapen, så är detta af den allra största vigt för sakens framtida utveckling. En folkbeväpning i stort är icke möjlig, förr än man börjat införa undervisning i de enklaste elementer, som erfordras för att kunna bli en duglig krigare, på samma gång i de högre läroverken bibringas en fortsatt öfning i det militäriska, så att på den vägen god cillgång kan erhållas på tillräckligt antal befäl och nderbefäl för der allmänna folkbeväpningen. Vid dessa ungdomens vapenöfningar vore det af ännu Örre vigt att icke stanna vid skjutgevärets bandterande, som för öfrigt först kan ifrågakomma vid on ålder af 14—15 år. Det finnes saker, som i och ör praktiskt krigsbruk äro långt vigtigare att lära xch inlära från den tidigaste ungdomen. Det svå:aste hinder, som i krig möter frivilliga i allmänhet ch särskilt ur de bildade klasserna, är bristande ana och förmåga att slita ondt, att uthärda anstränsande marscher och tusentals vedervärdigheter och anoder allt detta bevara stridsduglighet och icke biIraga till disciplinens förslappande. Man anländer ill de verkliga kampplatserna på helt annat maner in när man helt lätt och lustigt går ut till en målskjutningsfest, Ofta kommer man i striden, efter tt i marthe forcee ha tillryggalagt 3—4 mil med -ung packning, med sönderflådda fötter, fastande, törstande och nästan dignande af trötthet. Under sådana omständigheter kan den, som tagit otaliga pris för skott på tafla, lätt ha en mycket osäker hand. Det kan icke komma i fråga att öfva unglomen i sådan manövrering, defilering och paradering, som aldrig förekommer i fält; men deremot är det af mycken vigt, att de redan från tidigaste år öfvas i att göra längre marscher och dervid iakttaga ordaing och sammanhållning, äfven då det kännes svårt och tröttsamt. Att utveckla viljän och förmågan att igda kommando är en af de vigtigaste och mest maktpåliggande omständig eterna vid en folkbeväpning. Pal. anhöll om proposition, att mötet enhälligt måtte uttala den önskan, att vapenöfningar måtte intörs i alla hufvudstadens skolor, och att denna icke måtte inskränkas till några få, egentligen för gymnastik afsedda timmar, utan så pass mycken tid och så tillräckligt antsl instruktörer afses för detta ändamål, att ett verkligt resultat kunde uppnås. Man borde hoppas, att det ej skulle dröja alltför länge, innan statsmakterna, genom att anskaffa vapen åt det vapenföra folket och införa en väl ordnad militärundervisning i alla skolor, ställer fosterlandets försvar på den säkraste grundvalen. Det kan invändas, att bådadera åtgärderna medföra betydliga kostnader, men det kan kosta mera att icke ega ett verkligt försvar i nödens stund. Militärundervisningen i skolorna innebär för öfrigt en ganska stor besparing; ty de fritimmar, som gossen och ynglingen sålunda använda på krigiska öfningar under den tid, då kroppen och sinnet ha den största smidighet och spänstighet för att kunna grundligt och varaktigt inöfvas, medföra en högst. väsentlig inbesparing i den tid den till något mognare ålder komne mannen el jest måste taga bort från sitt arbete, för att utan samma framgång använda på militäröfningar. Ett folk, som, i likhet med det schweiziska, beslutar att icke ofra mycket på paradkonst och garnisonslif, det kan offra proportionsvis ganska mycket på hela folkets beväpnande och på ungdomens allmänna militäriska undervisning, och det har äfven, när det gäller, någonting att offra, för att striden skall kunna föras med .eftertryck. Hr Bjerta framförde en helsning från öfvers!e Hagelstam, som äfven hade undertecknat inbjudninsen till sammanträdet, men hvilken, till följd af opasslighet seende sig urståndsatt att här infinna sig, anmodat talaren att delgifva mötet ett skriftligt anförande, ur hvilket vi här återgifva följande: . Mina herrar! Äfven jag är fullkomligt öfvertygad, att det hädanefter är på land, som vi måste försvara vår ursamla sjelfständighet, då vårt älskade fädernesland hotas af mäktiga fiender; men som en dertill nog stor stående armå är för kostsam, så synes mig bästa medlet vara, att bilda frivilliga skarpskytteföreningar, och att upplifva en allmän krigisk anda; t på hafvet är det för Sverge numera alldeles omöjlig att mota fienden, sedan de för oss mycket för dyra ngskeppen kommit i bruk. Hvarje fullgodt ånglinieskepp kostar 3 å 4 millioner rår. En liten ångfresatt, S:t O.of i Norge, med blott 26 kanoner, kostar enligt säkra uppgifter en half million specie eller 2 mi!):r -rmt. Sjelfva det rika England, hvars sjöbudget sistlidet uppgick till 12,680,000 sterl. eller 228 mill:r :r, och som har 95 linieskepp, deraf 60 med ångkraft, samt 53 fregatter och 140 korvetter, vågar änck icke trygga sig till sia stora örlogsflotta, utan nar sett sig nödsakad att inrätta en stor armå af villiga skarpskyttar; detsamma pågår nu äfven i .era andra länder Oaktadt rikets ständer vid hvarje riksdag ökat sjöhudgeten hos oss, så ha dock begge våra flottor gått daklänges och år ifrån år blifvit svagare, oca ehuru a tinieskeppsflottan fått brorslotten, så eger Sverge nu blott två dåliga ångskepp, och hvad kan med dem uträttas emot en mäktig fiende? Om segelskepp är oumera icke värdt att tala. Vår skärgårdsflotta har äfven kommit i lägervall nom flottornas sammanslagning, men skulle snart kunna göras respektabel, om den åter erhöll en egen officerskår, som intresserade sig för vapnet, och om rikets ständer ville gripa sig an och bevilja särskildt penningeanslag till riktiga skärgårdsfartygs byggande — icke till sådane kanonångbåtar som hittills, ty de kunna aldrig blifva goda bataljfartyg — blott så mycket som mn större ångfregatt kostar; sedan skulle skärgårdsfiottan n:g göra skäl för sig och betydligt kunna bidraga till landets försvar, isynnerhet Stockholms skärgårds och Mtlarens försvar, som är det vigtigaste, emedan lokalen i skärgården, då den klokt begagnas, gifver dubbel styrka. Med en riktig, stark och skickligt anförd skärgårdsflotta utanför Wazholmen och )Db LESLIE ET MYS nd sa sjöngo; om de sjöngo eller huru de sjönso; ti jag vet det icke. Rubini, Monzocchi, alltd var förgätet; !y jag gruäbblade endast på at: