Aftonbladet – 20 november 1860, sida 3

Daläarön och med! t. ex. 15,000 öfvade skarpskyttar, jemte Stockholms garnison utanför hufvudstaden, — tror jag att fienden nog länge skulle kunna hindras och uppehållas, tills en tillräcglig del af landtarmen hinner ankomma till hjelp. För egen del yttrade hr Hjerta, att efter de flera varma och sakrika anföranden som föregått, ville han med instämmande deri blott tillkännagifva såsom anledning hvarföre han undertecknat inbjudninsen, att han vid flera riksdagar ifrat för en förändring af det system, som lägger en nästan uteslutande eller förnämsta vigten på den stående armån, ör landets försvar. På riddarhuset vid sista riksdag bade: talaren sökt framhålla nationalbeväpningsstemet i Schweiz såsom en nödvändighet att vidga för oss, men detta hade då der tyckts möta ga, nästan ingen sympati. Vid denna riksdag d2 talaren likaledes vid frågan om den nya beväringslagen yttrat sig utförligt i samma ämne, för att idagalägga, att när den tvååriga beväringsexercisen, mm ingen fara är å färde, icke behöfves, men om rerklig fara uppstår, är hela organisationen otillvacklig, hvilket ock br Mankell nyss förut hade anydt. Eno vändpunkt i tänkesätten inom hela Europa ntes emellertid nu ha inträffat, man tyckes ha vörjat inse, att staterna genom att öfverbjuda varandra i utgifter för de stående härarne, och geom den dertill nödvändiga skuldsättningen slutligen vaga sig och blifva föråldrade. Men det är en ycka för staterna, i olikhet med individerna, att de nna föryngras, äfven då de tyckas af ålderdomsghet gå sin upplösning till mötes. Det är ock t eget för Sverge, om hvilket tal. citerade Freirik den Stores uttryck af förundran, att detta land :unu bestod, fastän det så ofta arbetat på sin un iergång; det vore något eget och karakteristiskt för .etta kanske mer än för många andra länder, att let har bevarat en kärna af ungdomsfriskbet oförlerfvad; och den lifliga och fosterländska anda för ien närvårande frågan, som så tydligt yppade sig, yekte han kunna kalla en lifsyttring af det unga iverge, fastän känslän delades af ung och gammal. )en förnämsta verkan af en allmän nationpalbeväpung skulle blifva, i motsats till de stående armårna, att befordra om ej en evig, åtminstone en varktig fred, då alla som tillhöra fredliga yrken äro ärdiga att försvara sitt eget land, men icke hugade tt angripa andra. Instämde för öfrigt deri, att nu lott borde väljas en styrelse på sätt nyss blifvit öreslaget. (Forts.)