Aftonbladet – 20 november 1860, sida 3

tidningarna. Hvem jag är skall ni få veta då vi träftas i Stockholm. Jag bugade mig, madame Dorbino tog kavaljerens arm och jag beredde mig att se benne passera förbi; men hon vände än en gång sitt tjusande ansigte till mig och fråade: Huru länge qvardröjer fregatten Carolina i Neapel ? Det är obestämdt, madame. Den väntar på vidare order. Hon böjde på hufvudet, och i nästa ögonblick var den: sköna synen försvunnen. — Jag återvände hit alldeles olyckligt betagen och fullt öfvertygad om att madame Dorbino med någon tidigare tillgifvenhet var fästad vid Canitz, denne afundsvärdt lycklige, hvars blotta namn förmådde framkalla en så häftig Ssinnesrörelse hos henre. Hvad mera? En sångerska har alltid baft många äfventyr, och som Canitz ej lärer ha varit något helgon, är det ganska sannolikt att han kan räkna sig till en af de tolftusen tecknade i hennes ynnest. : Vandal, det höres att du ej sett detta rena och kyska ansigte, efter åu så talar. Bah! jag tror du talar om kyskhet hos en sångerska; en qvinna som tillbringat sitt lif på teatrar och emellan kulisserna. Lothard lemnade gunrummet cech gick ut på däck. Ovilkorligt tänkte han på madame Dorbino och undrade om han möjligtvis sett henne innan bon blef gift, på någon af Pariser eller Londonerteatrarna, Klockan åtta emottog Tage vakten. Till hans stora förvåning gjorde löjtnant Steen) tjenst i Lothards ställe. I Något längre fram på förmiddagen lade en slup ut från fregatten. I den satt Lothard. — Han far för att möta sin fordna inklination,