Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

Huroa man genom böter vill drifva folk I Kyrkan. Till Bedaktioren af Aftonbladet. I Gotlands tidning för den 11 Okt. 1860 förekommer en annons, i hvilken Wisbyförsamlingarnes medlemmar erinras om ett kungligt bref af den 17 Sept. 1823, enligt hvilket den; som förfallolöst uteblifver från de katekesförhör, hvilka i stället för ottesångarhe hållas i domkyrkans sakristia, gör sig förfallen till samma ansvar, som för uteblifvåtide från de allmänna husförhören. Denna annons har föranledt följande betraktelse. Sedan någon tid hafva hvarje söndags eftermiddag bibelförklaringar hållits i Wisby lomkyrka. Dessa bibelförklaringar föranleddes troligen af den oro i religiöst, den splittring i kyrkligt hänseende, som under sednare tiden låtit sig förnimmas äfven på Gotland. Bibelförklaringarne måtte dock icke hafva gjort tillfyllest, för att återföra de uppstudsiga under :den kyrkliga lydnadens ok. Man har troligen ansett sig hafva skäl att frukta, att det kan gå med katekesförhören nu, som det lärer hafva gått en gång förut, då Wisby konsistorium, enligt hvad man finner af ofvanberörde kungliga bref, erkände att förhören voro föga eller allsintet besöktap. Man bar derföre, medelst föreläggande af vite eller straff, velat förskaffa sig åhörare att examiaera. Men svårligen kan man på ett mera betecknande sätt erkänna sin misstro till egen förmåga att medelst öfvertygandets makt hälla sig uppe. Der sålunda menniskor tvingas att bevista de kyrkliga föredragen, der; bör det icke heller förundra, om menniskor lätteligen lockas att bevista de utomkyrkliga. Man börer ofta svenskarne prisa sig sjelfva såsom ett fritt och frihetsälskande folk. Att de såsom folk äro politiskt oafhängiga, torde man också böra medgifva. Men att svensk man, såsom enskild, icke en gång i politiskt och konstitutionelt afseende. är rätteligen fri, det skulle blifva lätt att med ett eller annat drag ur vårt samhällslif och -våra af så många kastoch ståndsprivilegier korsade institutioser visa. Att svensk man i religiöst eller kyrkligt afseende är ofri, det bevisa vi allasedan med ofvannämnda annons. Der den, m underlåter att inställa sig i ett kakekesförhör, dömes till. penniogplikt. eller annat straft, och der den, som icke vill bekänna vår religion, emedan han icka kan tro på dess lärosatser, och som sådant öppet erkäner, enligt ännu. gällande lagar är i fara att örlora. vissa menskliga och medborgerliga rättigheter; der må man icke alltför mycket tala om frihet, åtminstone icke i religiöst afseende. Om man icke kunde tro på Gud eller vara en redbar, from och gudfruktig menniska innorlunda, än såsom ortodox bekännare af vår statsreligions hela dogmsystem, så skulle i ingenting säga. Men nu är det så möjligt utt efter egen öfvertygelse tro på Gud och vara gudfruktigt sinnad, som att med egna sunda ögon, och äfven utan någon viss astrooms tub eller glasögon, bemärka den jordiska dagens ljus, . Vore religiositeten någoning blott yttre, någonting blott negativt, bestole den allenast i ett icke-förnärmande af andras rätt, så kunde det kyrkliga tillvägagåendet hafva en ursäkt. Men så vida religiositeten skall vara någonting inre, någonting sjelfvaldt inför Gud, och grunda sig på ena varm och mnerlig öfvertygelse, vill den religiositet, den kyrkliga tro, som medelst viten och straffbestämmelser och utanlexor skall åstadkommas, se nog misstänkt ut. Der den, som icke sjelfmant vill deltaga i. de kyrkliga och sandaktsöfningarne, .dvin