Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

De flesta officerarne begärde och erhöllo permission att fara i land. Ombord på fregatten voro endast qvar de som hade vaktgöring; och dessutom Lothard. — Lutad emot relingen betraktade han kamraternas aflägsnande. Blicken var fullkomligt likgiltig. Var löjtnant Aberney med ombord i slupen? frågade en röst bakom Lothard på franska. Han spratt till och vände sig om. Det var doktor Wagner, som följt med fregatten ifrån Cadiz. Han hade i egenskap af läkare kommit ombord, emedan den doktor, som ifrån Carlskrona var med, insjuknad: i Cadiz och derföre ej kunde fortsätta resan. Jo, det var han, svarade Lothard kalit. Ämnar ni er ej i land ? Nej. Det är tredje gången jag besöker Gibraltar, och jag vet sannerligen icke:hvarföre jag skulle gå i land, såframt det icke sker å tjenstens vägnar. Det torde också vara klokast att ni stannar ombord,, återtog Wagner med ett eget hemlighetsfullt utseende. Löjtnant Aberney kan omöjligt vara väl stämd mot er, Ni bar just icke förljufvat lifvet för honom. Om så är, torde felet likväl vara hans eget. Hvarföre sköter han så illa sin tjenst, att-han ger anledning till anmärkningar. Må vara, men detta har haft till följd att icke allenast ban, utan hans kamrater äro illa stämda emot er. Ni gjorde klokt som siannade gvar ombord. Hvad fara hade jag väl kunnat löpa om jag gått i land ? Helt säkert anar ni den. Wagner, ni må väl aldrig vilja påstå att jag fruktar faran ?, sade Lotbard och smålog föraktligt. Icke jaghimenSAberney och hans kamrater skolajallt såjuttyda ert uppförande. Dock,