Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

a ,högt-värderade, men af det oväldiga förstån-det och deh oegennyttiga känslan utdömda 3; linstitutioner. Sista gången galgen användes för sitt änJ damål var på sommaren 1817. Den somma1tren. hade också. sitt löjtnantsmål,, men domaYtren hyste ingen personlig konsideration utan I dömde den tilltalade, löjtnart Odhelius, att tj varda hängd för efterapning eller förfalskning tjaf bankosedlar. Han var en ung och vacker ? Ikarl, säger traditionen, och folket iStockholu: tihyste liflig sympati för honom och följde hoinom talrikt och nyfiket till hans sista hvilorum. Hans. moder och systrar hade bönfallit Ibos dåvarande :kronprinsen-regenten Carl, Joban om nåd för sin brottslige son och broder, : men Carl Johan var för mycket financier för Jatt härvidlag visa mildhet. Jag ändrar icke Isvenska lagar,, skall han hafva gifvitde knäpböjande till svar; och härutinnan höll Carl Joban ord, såväl i afseende på lagar i allI mänhet som i afseende på 1747 års förordning I särskildt. Denna förordning står ännu qvar i gällande kraft. Ännu skall den som på ett eller annat: sätt förfalskar, förändrar eller eftergör en bankens sedel icke allenast mista ära och lif, utan äfven varda hängd; och en äldre kunglig förklaring säger till på köpet att: der någon sluppe lös och fölle neder ur galgen, när exekution skulle på honom ske, så bör, oaktadt han således en Igång varit i dödsens käftar, han lifsstraffet så undergå att han mister lifvet. Således kunde en syndare blifva två gånger hängd, lika. väl som våra dagar åsett det upprörande skådespelet af en tredubbel halshuggning å samma brottsling. Förfalskning eller eftergöring af bankosedlar är det enda brott, som ännu är i allmänna lagen belagdt med hängningsstraff. Förut och intill 1779 straffades dermed äfven tredje resan stöld till 100 dalers värde. Att slå sin nästa lytt och lam kunde deremot, då som :i våra dagar, försonas med ringa böter. Lagstiftaren aktade icke så mycket eget skinn som andras. egodelar. Medeltiden fortvarade 1734; och, uppriktigt taladt, den är icke slut ännu. Vi ha en vidlyftig lagstiftning rörande fångars beredelse till döden, deras utförande till afrättsplatsen, presters och skarprättares åligganden vid dylika tillfällen, m. m. På 1600talet måtte det ha oftare förekommit, att delinqventen fått alltför djupt titta i glaset efter styrka till. den sista färden, ty kyrkolagen stadgar, att-när presterna skola följa fångar till döden, skola de gifva akt uppå att dem icke gifves för mycket vin, så att de varda druckne och derigenom obeqväme till att hafva botfärdiga tankar., Äfven stiftarne af 1734 års lag ansågo nödigtatt hindra sådant. På samma gång de stadgade att then, som til dödsstraff utföres, väl må med någon dryck styrkasn, förordnade de, att ej skal honom tillåtas at ki fängelset, eller under vägen, sig thermed öfverlasta. Tillåtelsen för fången att under vägen till afrättsplatsen styrka sig med win utbildades åtminstone här i Stockholm till ett ständigt bruk att gifva honom ett glas då han kom midt på Götgatan. Det var den ännu qvarvarande källaren Hamburg, som förvärfvade sig ett tyst privilegium härå, sannolikt till stor förmån för källarmästarens kassa. Ty en afrättning är alltid en evånement på söder, som sätter folket i rörelse; och hela den dagen skulle naturligtvis alla flanörer in på Hamburg och höra huru delinqventen betett . sig och se glaset, hvarur han tagit afsked af denna verldens goda. Nota bene, den lit-1 dömde fick aldrig komma in på källaren, utan glaset serverades honom derutanför. Ett annat lagstadgande visar huru det för ut måtte ha tillgått vid afrättningar. En förordning: säger nämligen: Vid dödsfångars utförande förbjudes all sådan anstalt, som på någotfsätt har namn och anseende af ståt eller med sig förer ett för lifsfångar hedersamt .beledsagande till rätteplatsen, så att fångarne icke må varda tillåtet att vid dödsstraffets undergående få bära andra än deras egne förr brukade hvardagskläder, än mindre dervid mediband eller annan grannlåt sig bepryda Denna förordning, utfärdad 1741, var förmodligen framkallad af någon nyligen föregången händelse. Var det måhända i följd af den första hängning, som blef verkställd . i galgen på Stockholms afrättsplats? Per-1: sonen, som undergick straffet; var,fom mån får Itro ; traditionen, (tillräckligt intressant att ha kunnat framkalla ovanbga manifestationer. Han hette Erik Andersson, men kallade sig ock Götbe. Sägnen förmäler att han förkl:rat rättvisans skipare, att han alldeles icke ämnade låta hänga sig i någon simpel trägalge; utan skulle det komma herhän, sål: finge man åtminstone bestå honom en afl: sten. Och sådantanseende åtnjöt fången att vederhörande förde upp den ståtliga galgbyggnaden utanför Skanstull, som vi stockholmare känna till utseende eller par renommåe. Denna gillade Göthe och lät sig der hängas år 1736; och folket, som så noga känner när det sublima eller rysliga slår öfver: till det löjliga, kallade det nya huset enlångi: tid Göthes målmgård. ; Det är möjligt att folket sedermera fick : något större respekt för den fatala byggna-1 den; åtminstone vet den, som skrifver detta, att han som pojke behöfde anlita alla sina krafter för att vinna ett vad, som han slagit om tjugofyra smörbakelser, att han skulle ensam gå ut en höstnatt och taga på galgporten precis kl, 12. Men det är säkert att på de sista åren hade respekten försvunnit igen, sedan man kommit underfund med att galgen stod qvar som ett tomt spektakel