Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

Under en ständigt tilltagande spänning emellan Lothard och age närmade sig fregatten Gibraltar. Det var en vacker morgon. Lotbard bade vakten. En frisk bris fyllde seglen, himlen hvälfde sig så klar och djupblå öfver den verkligt sköna tafla som låg utbredd för hans ögon. Midt framför honom sundet, ena, sidan Mont-aux-Singes, en afrikansk jätte, svart som, de varelser hvilka röra sig kring dess fot, och på andra sidan Gibraltars ofruktbara klippa, hvars öppna sidor dölja bundradetals kanoner, färdisa att slunga döden emot hvarje punkt af horisonten. Det var likasom Medelhafvets vreda böljor skiljt dessa båda pelare af granit och lava. Brisen blef starkare, fregatten gick framåt för fulla segel och ankrade vid foten af det ryktbara berget. : Tage längtade till att komma i land och att på något sätt få gifva luft åt all den harm som han så länge måst behålla inom sig. Alla dessa tusende små stygn, dessa, oräkneliga förtretligheter, som Lothard under resan ullskyndat honom, hade så stegrat hans förittring att han med hela sin själ kände, det an af dem, båda var för mycket här 1-lifvet. Det fordrades verkligen vördnaden för disciplinen att tillbakabålla ett utbrott, och Tage vade mäst anlita hela sin ståndaktighet för ut icke vid ide ubehag Lothard gjorde hoom krossa föremålet för sin vrede, Han ände att han svårligen .skulte förmå tygla na uppretade k iterstoden af rean, utan hade ias utt på något sätt sifva dem Juft, under deras vistande i Gioraltar. Huru eller på hvad sätt, detta visste ran icke, Han insåg blott, att det var omöjigt. för Lothard och honom att vidare fortsätta seglingen tillsammans, en af dem måste qvarstanna på Gibraltar för att gömmas i dess jord.