Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

som aldrig varit till Gibraltar förr, kan det ju vara roligt att se denna så mycket omtalade plats. Hvem vet, ni kan der få tillfälle göra nya psykologiska rön. Några ögonblick derefter rodde åter en slup ifrån fregatten. I densamma voro Lotbard och Wagner. Komna i land, räckte den förre doktorn handen, sägande: Vi träffas klockan 8 då jag återvänder till fregatten. Ni får nu taga en af gastarna till vägvisare. Lotbard åflägsnade sig med snabba steg. På den högväxta, smärta och vackra sjöofficeren riktades månget strålande ögonpar, under det han vandrade sin väg fram, helt och hållet likgiltig för den uppmärksamhet, som fästades vid hans person. Icke gtt enda af de ögonpar, som följde bonom, kunde berömma sig af att ba mött hans. Hvad var qvinnor för honom? Intet. Han afskydde dem samt och synnerligen, emedan de påminde hopom, att i verlden fanns blott en, som han älskade, och denna enda hade förvandlat honom till en fridlyst, som egåe ingenting annat kärt än bafvet, och som framsläpade sitt lif, endast derföre att han ville utplåna det onda hans fäder brutit. Lothard styrde kosan direkte till hotel x. De stora rummen hvimlade af folk och omkring de små borden hade åtskilliga grupper slagit sig ned för att läsa tidningar eller samtala. Lotbard kastade en pröfvande blick öfver samlingen, men ibland dem fanns icke en enda som bar svenska flottans uniforn. Han gick igenom den stora salen och in 1 ett af sidorummen, som var tomt; der slog han sig ned vid ett bord med några tidningar. En timma förflöt sålunda, då hån helt plötsligt fiek höra några röster som talade svenska, Lothard förblef sittande orörlig, i det han tänkte: