Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

1. att äfven mot sin vilja, och således. falskeli gen, i desamma deltaga, der erkänner mar sig. göra, hufvudsakligt. afseeende på skenet på det blott muntliga samtycket, på numerär ren; .i. det yttre, och den kyrka, som: kar bafva:nog af detta, den förnekar sig: sjelf: t)-oJåtom oss, sedan taga i närmare betrakut tande den kungliga stadga af den 20 Mars 1735, ,.m; H.. kungliga förordningar, hvilka angå uteblifvande. från bustörbören, och den ifrågavarande annons och deri åberopade kungliga bref afse. Vi finna då, att föräldrer. husbönder och matmödrar, med allt sitt husfolk, vare sig barn, kiöpesvänner, gesäller och I tenstebjon, af hvad namn och vilkor de vara I mågen, böra sig vid catechismi eller husförI hören infinna... Den, som motvilligt eller utan laga förfall sig ifrån dem afbåller, bör utan fällt skonsmål, Med straff anses, hvilket andra doch tredje gången fördubblas. Skulle sådant d hos nvågon halsstarrig intet uträtta, så bör en sådan anses med stockstraff, enligt 23 G i Prästerskapetz privilegier af Åhr 1723. Medelst en kunglig förordning ef så ungt datum, som den 10 Juni 1841, är stockstraffet visserligen borttaget, och i stället påbjudet, att böter, f r hvilka tillgång hos den sakfälde saknas, skola med fängelse aftjenas; men med afseende på förbindelsen för församlingens. medlemmär utan undantag, att sig vid förhören infinna, är lagen ännu, så vidt vi veta, i gällande kraft. Att den sedan länge icke vill eller icke kan i all sin stränghet och utsträckning tillämpas, det är blott ett bevis derför, att en lag kan hos oss stå qvar och åberopas i sekler, sedan den af tids: och sambhällsförhållanden blifvit utdömd och gjord i tillämpningen omöjlig eller orimlig. Församlingens medlemmar, af hvad stånd och vilkor de vara måge, äro således ännu, enligt presterskapets privilegier,, skyldige att sig vid förbören infinna, eller skola de med straff. anses. Och de, som sålunda äro, vid vite pligtige att sig vid förhören infinna, böra väl ock i både läseoch andaktsöfningarne deltaga. Examineras icke professorn. eller lektorn lika väl som studenten eller skolgossen, så gå ju öfrige åhörare miste om de upplysningar, dem man af de förstnämndes svar. borde få vänta. Och att en till presteembetet vigd seminarist, isynnerhet om han. har. pastoralvården om band, skall betraktas såsom bigtfader, lärare och betygsgifvare i förhållande till en gammal oeh lärd professor, som hörer till hans åhörare och :cke är prest, det ligger påtagligen i andan af Presterskapets privilegier,; buru orimligt det än vili låta, att öfrige medborgares sam-: vetsfribet och religiösa öfvertygelse skall bero af ett visst stånds privilegier. Exarineras icke landshöfdingen lika väl som hans skrifvare, eller en biskops barn lika väl som en dagakarls, eller grosshandlare, husbönder och föräldrar lika väl som deras kontorister, tjenare eller barn, så måste man, för att icke begå en orättvisa mot de lägre stälde eller yngre, göra den förutsättningen, att de äldre eller i samhälleligt afssende . högre stående städse också och i samma mån äro säkrare i sina kristendomsstycken; en förutsättning, hvars riktighet dock torde kunna dragas i tvifvel. Det är möjligt, måhända t. o, m. vanligt, att presten, med afseende på både inställelse och kunskap eller denna kunskaps utransakande, ser genom fingren med eller skonsammare behandlsr de äldre eller högt uppsatte eller eljest förnämligare; men just deri ligger en orättvisa och en motsägelse. Man ihögkomme, att fråga är omen religiös kontroll öfver religionskunskapens bibehållande af, och ståndpunkt hos ala församlingsmedlemmarne. Är då drängen skyldig att, för t. ex. sin rättighet till nattvardens begående, redovisa sin kunskap eller tro, 8! bör äfven herren det vara. Jemnlikheten inför lagen fordrar det lika oeftergifligen, som samvetsfriheten och tankens frihet fordrar, att hvar och en skalliså högvigtig sak, som religionen, få följa sin egen öfvertygelse; ty om någonsin något vill bero af öfvertygelse, så vill väl religionen det. Genom att för trons skull göra religionen till någonting inre, och genom att sedan, för presterskapets privilegiers skull, bestämma för tron åtskilligt som vid förelagda straff skall erkännas och antagas, åtminstone muntligen och i det yttre, råkar dock systemet ji motsägelse med sig sjelf. Så t. ex. säger ON att Then som mootivilleligen sig. ifver ålr och dag, ifrån Herrans Nattvard håller; skal ansees och tilltalas som en Ochristen, hvilken, om han icke besinnar och ödmjukar sig, skall bannlysas och sålunda varda satt utom Guds församlings gemenskap, och uteslutas ifrån alle Samqväm och gänga med anpat Folck, förutan sin Hustrus, Barns och Tjenstehbjons. Omnågon ther utom, som veet at han är baunlyster, honom härbergerar, eller med honom äter och dricker, then skal stå uppenbara skrift; Dock må. man med nonom handla och vandla, i kiöp och byten, men — icke som med en Chr sten Broder. Den som längre än ett år : bann sitter, och i sin obotfärdighet framhärdar, skall förvisas riket. Blir en sådan bannlyst dödssjuk, och ångrar sig och begär aattvarden, så skall.den gifvas honom; Dock med förbehåll, at han skall stå uppenbara Skrift, i fall han Kommer til hälsan: Men !öör then Baunlyste i sin Obotfördigheet, skal han icke af någon Präst, eller uti Kyrkiogård egrafven Varda. Katekesen deremot lärer, :tt den, som annammar nattvarden utan tro, lenva innerliga och lågande öfvertygelse och ullit, af hvilken menniskans förhållande till Gud måste bestämmas, .han ånammar den