Aftonbladet – 17 november 1860, sida 3

Tiden har tvungit till många modifikationer i depua lag och i dess tillämpning, men Jännu har icke kyrkan uppgifvit sina anspråk Ipå att ega.Himmelrijkets Nycklars. Öfver trons beskaffenhet och innerlighet dömer Gud allena; men det osktadt är kyrkans af samhällslagarne kringgärdade . makt ännu sådan, att en menniskas verldsliga lycka och medborgerliga rättigheter kunna bero af den kyrkliga trons antagande och ådagaläggande i det yttre. I hvilket beroende af presten här ifrågavarande, af vitesoch straffbestämmelser kringskansade förhör ställa alla öfriga medborgare utan undantag, det ligger för öppen dag. Till, följd af vår tids ställning i religiöst hänseende, och till följd af den menskliga svaghet och egenkärlek, från hvilken icke heller kyrkans tjenare äro fritagne, är det åtminstone möjligt, att en för kyrkans bestånd och presterskapets anseende nitälskande prest kan genom sjelfva examinerandet komma att kompromettera förmannen inför sina underlydande, föräldrarne inför deras barn, husbonden inför sina tjenare, mästaren och gesällen inför lärgossen, 1synnerhet om de förra gjort sig misstänkta för eller låtit förstå, att de icke fästa synnerlig vigt vid åtskilliga stycken, dem presten åtagit sig och måhända är särdeles hågad att till:statskyrkans och presterskapets båtnad försvara. Sådant allt kan ske utan någon risk för presten. Han må vara så ung eller obetydlig som belst, så har han såsom rhörare ryggstöd af presterskapets privile: gier och kyrkans hela oerhörda makt. Så vida han håller sig strängt till kyrkans symbola, kan och får han icke utan fara motsägas. Att presten har rättighet att fordra allas inställelse vid förhören, och att han också har rättighet att förhöra alla de närvarande, det måste vi ju, på grund af gällande lagar och författningar, vara ense om. Med afseende derpå, att intet stånd, ingen ålder är fritagen från den presterliga förhörskontrolien eller oetygsgifningen, komma vi ihåg ett kungligt bref af den 2 Nov. 1699. Wexiö konsistoriom bade anmält, att en gammal mansperson, hvilken medelst dess höga ålder är blefven så skälfhändt och darrande, att han icke san. mata sig sjelf, vill gifta sig, men har i sIderdomen förglömtsina kristendomsstyckeno. K. M. höll det bäst vara, att den gamle manoven förblef ogift, icke derföre att han så gammal och skälfhändt var, utan — tilldess han återhemtar kunskapen om sina kristendomsstycken,. Af prestens egenmäktiga omdöme eller betyg rörande den kunskapen bero både äldre och yngre än i dag. Der stå vi med vår beprisade frihet, strängt taget. Det blir till och med ett brott att tänka, så vida tänkandet har till följd ett upptäckande eller: ett påpekande af någon brist i vår resigion. Förbandlingarne vid rikedagen jemte tskilliga företeelser under då sednare åren evisa dock, att tidens anda och upplysning ndtligen i detta fall förlamat lagens arm: Böcker, som angripa statsreligionen, få passera ntan åtal. Man fruktar utan tvifvel, att man genom åtal och förföljelse endast skulle öka sådana böckers spridning. Utanlexorna inskränkas; och med dem ryckes en del af kyr kans makt ur. prestens hand. Landsförvisvingsstraffet skall förvandlas i penningeböter. Biskopsembetena äro på väg att förklaras behöfliga. Samvetena vilja ej längre tvingas. Tron vill ej längre bero af lagparagrater. Under det myckna talet om politisk frihet hafva menniskorna kommit att tänka på, stt de borde tillkämpa sig äfven andlig sådan. Nästa generation skall ställas i valet emellan att medelst den stigande upplysningens makt segra i den striden, eller att sjunka 3 å 4 årbundraden tillbaka i både vwerldsligt och andligt slafveri.: Vi tro knappt, att afgörandets stand kan bida längre. Det folk, som genom firandet af Gustaf I:s. minne visat sig erkänna värdet af den frihet från katolskt tyranni, hvilken han beredde, måste snart inse, att sextonde århundradets reformation icke är slutstenen i utan allenast grundvalen till den 0dliga frihetens byggnad. Detta fölk måste inse det klokare deri, att i tid vidtaga nödiga ändringar i sin kyrkliga lagstiftning, änatt för ett enda stånds privilegiers. skull låta det komma till en våldsam brytning. Men kyrkans tjenare gå sin egen vär. I i tid, då sjelfva påfven icke längre bar skydd katolskt bigotteri, vill det dock inom ett utberskt och konstitutionelt land förefalla omligen både påfviskt och despotiskt, att mejelst viten och siraff tvihga eljest fria medborgare att bevista Katekesförhören och der ta examinera sig af den förste bäste adjunkt, n vederbörande behaga i. sådant ändamål rordna. Utan tvifvel skola många lyssna till befallningen orm inställelse, till en del måända ar ekonomisk eller annan beräkning. Man riskerar emellertid också att många, som kunpa och. vilja hafva en egen öfvertygelse, skola: belt kallt erlägga sin plikt, och det uten sttonumera, för utebiifvande från katekesförnöred, behöfva frukta hvarken stockstraff eller tingelse. Förfar mån, med afseende på båd uställelse och examinerande, så strängt och noggrannt, som en. opartisk rättvisa vill forara, så skola plikterna tröligen blifva tälrika: (Insändt.) I Utdrag af K. M:ts nu gällande: krigsartiktat för dess krigsmakt till lands-och sjö: Kap. 2, S18: Officer, underofficer, korporal och dess vederlike; samt manskapet, kän af vederbörande befäl och förmän; på sätt uti jenstööringsoch exercisreolementerna redån