Aftonbladet – 15 november 1860, sida 3

deras egen bevisande kraft: det enda straf för klentrogenhet är okunnigheten och des: följder. Denna kyrka är fredälskande och tolerant liksom den sanning hon eger och söker. Säker om sin triumf, söker hon icke att påskynda den genom förföljelse: hennes enda proselytmakeri är en allvarsam och ädel! undervisning. Hennes presterskap är ingalunda betecknadt genom ett hierarkiskt tecken; att lära sig, det är att mottaga smörjelsen; att undervisa, det är att utöfva embetet. Utan fördom mot de särskilda kulter, som hennes medlemmar förkunna eller vörda, har hon en allmän kult, gemensam för alla, såsom henne: dogmer, det är, att upprätta Guls rike på jorden såsom i himmeln, att öfverföra i handlingarne kraften af de lagar, som intelligensen upptöckt på; idgernas område. Gud har skapat menniskan efter sitt beläte: menniskan omskapar verlden efter sitt, och följaktligen efter Guds; hon inför ordning bland naturens krafter, rättvisa i samhället. Hon fortsätter hvarje dag skapelsens verk, underordnande under tanken de orörliga tingen och bringan: de dem sålunda till en bögre grad af lif. Hennes andedrägt lifvar materien; hon gör af den icke blott sina behofvers blaf, utan äf. ven sina id6ers tolk. Marmorn, lärftet, papperet, stämplade af konstnärens tanke, blifva liksom de lefvande tecken, hvilka meddela åt andra menniskors ande skönhetens gudomliga ideal. Se der det heliga arbete, i hvilket vi inbjuda litteratören att deltaga. Måtte han alltid vara civilisationens. prest; måtte han förakta att vara dess narr eller parasit. Måtte han, efter vår gamle odödlige Corneilles exempel, förena det pathetiska med det sublima och berusa våra själar med dessa stolta rörelser, so n lifva dem till storhet. Jag säger ingalunda att poeten bör blifva moralist och dogmatisera och undervisal Nej! Han bör vara sann, han bör vara stor; hamn bör förstå sin tid och uttrycka dess lif; ban bör, lik växterna på jordklotet, inandas atmosferen och utandas den renad; han bör höja sig till alla konstens höjder, då skall han tillika upphinna sedlighetens. Sanningen är alltid helig; hon helgar allt hvad hon vidrör. : Det sköna, det rätta, det sanna äro blott skilda uppenbarelser af en och samma sak, de olika sidorna af samma pyramid; de tyckas långt från hvarandra vid basen, de förena sig 1 spetsen. Det återstår för oss att vidröra en ömtålig sida af vårt ämne, en fråga, på hvars bättre eller sämre lösning det mycket beror, huruvida, hvad, vi ofvan utlagt, blir möjligt eller chimärt. Menniskan lefver icke blott af ära; den vältaligaste mun kan ej undvara dagligt bröd. Om ni ej vill, att litteraturen skall vara en handelsvåra, så sägen oss, hvaraf ni ämnar låta litteratören lefva? Till en början vöre jag mycket böjd för. att förenkla problemet genom att reducera det. Jag behöfver icke visa, huru skriftställaren skall rikta sig, ty jag ser ingen nödvändighet att rikta honom. Rikedomen är knappt mindre skadlig för honom än armodet. : Den har sina bekymmer, sina mödor, sina bullersamma och häftiga nöjen, hvilka göra tankens rena fröjder smaklösa; den. bar slutligen .emot sig alla makters gemensamma plägoris, smickrarne. Jag vet, att litteratören icke bör lefva fjerran från verlden, han skulle i en absolut enslighet förlora : tillfället att iakttaga, makten att handla. Han bör se samlifvet, men utan anspråk att lysa der genom rikedomens företräden. Må han stolt medföra dit sin fattigdom, såsom en utmärkelse och ett privilegium. Må han uppträda der med tjusningen; af en ädel karakter: och, om han kan det, med sin äras gl.ns: verlden skall högakta den, som skulle kunna förvärfva skatter och förstår att umbära dem. Lån:t ifrån att hafva att befara salongervas förakt, szxall en utmärkt författare snarare behöfva. frukta deras otidiga lockelser. Det är hufvudsakligen med sina likar han bör lefva. Om han är god, uppriktig, känslig, skall han bland litteratörer, som likna honom, I. finna ömma och oskattbara vänner. Intelligensens lif är ljufvare, när man lefver det flere tillsammans: Man uttalar sina idger, och de blifva kärare genom minnet af de män, som dela dem. Hvilken sällhet i dessa anspråkslösa aftonsammankomster, der ordet, utan att stiga öfver brädden, aldrig försinar; der idn flyter vind för våg, och der man, vid de tusen vändningarne af ett samspråk utan pretention, upptäcker tusen främmande utsigter, tusen nya och hänförande synpunkter. Det är ett eftersinnande med; dubbel eller tre-4dubbel kraft; det är ett minne befallande öfver två eller tre hjernor, Timmarna förflyta, natten framskrider; pendeln ensam märker det; och när dess förnyade slag gifva, liksom med otålighet, signalen till uppbrott, lemnar man för hvilan eller.det. ensliga. arbetet denna konversatiopn, som sjelf är den angenämaste förströelse och det fruktbaraste arbete. Men äfven jag glömmer tiden vid denna målning af lyckan; om jag ej riktar litteratören, bör jag åtminstone bry mig om attlifnära honom. Jag skulle önska, jag tillstår det; att han icke sökte förtjena sitt bröd med sin penna. Andens tjenst skulle synas mig både ädlare och friare. om den, som utöfvar densamma, icke väntade en lön derför, Skrifvande endast under idens ingifvelse, vore hans stil alltid gedigen, sann, naturlig. Han skulle, för att författa, afvakta det som Buffon kallar tankens mognadspunkt., Han skulle skrifva med passion, man skulle läsa honom med njutning. Jag skulle derföre önska, att skriftställaren egde ett anspråkslöst välstånd, och visheten att nöja sig dermed. Men säga till en författare: Eg räntor! det är ett råd, lättare att gifva än att följa. Försökom då att finna ett annat, allmännare tillämpligt. Jag skall säga åt skriftställarne: Rodnen icke för at! arbeta för Nifsuppehället, men väljen edert arbete. Gören icke, för att förtjena bröd, det som man blott bör göra för att vinna ära. Pennan är en helig sak: heliga saker säljas icke. Indelen ert Hf i tvenne hälfter; skären er dag i två delar. I påminnen er den store och Nl Ynikliga . Tadn — Ta AnNAR ER AI FRK BR etag: ft ter Rn JG AR KE NG. fn ERA TONA SMER NA Hr ÖREN KN Eltrn LE ABA Ar Jr Anker Iott JR nn rikt MR MA RE