Aftonbladet – 15 november 1860, sida 3

Litteraturen och litteratörerna i 19:de seklet. Af J. Demogeet. (Forts. fr. n:r 266.) Ett stort ondt är, att litteratören, hvilken genom sitt yrke borde vara sina samtidas ledare, sjelf är träffad af den gemensamma smittan, vbestämdheten i principerna, osäkerheten i öfvertygelsen. Han är till och med i allmänhet mindre fast i sina åsigter än publiken, till hvilken han talar. Van att ombyta ideer, blir han skeptisk root dem alla; han antager dem tillfälligtvis, allt efter den effekt han vill frambringa. Han fordrar icke af dem att de skola vara riktiga, utan blott frappanta; icke att de sola uttrycka en sanning, utan blott förete . vacker sida. Våra skriftställares talang lider straffet för denna brist på moralitet. Iidtigenora all deras skicklighet känner man ns tomhet; man begriper, att desse män va intet att meddela i det, som aldranärmast rörer 088; och publikens sunda vett förblir likgiltigt mot dem, liksom de sjelfva äro det för mensklighetens dyrbaraste intressen. Vi påbörda vårt tidehvarf att vara skepuäskt; kanhända förtala vi det. Derföre att dess tro icke alltid låter ifitvinga sig i dogmens stadfästade form, bringas vi att påstö, utt det icke har någon tro alls. Vana att se. de skilda religiösa samfunden omgifva sig. med. na stränga dogmer liksom med en mur, antaga vi lätt, att det icke finnes tro utan kateses, kyrka utan bierarki. Vi likna ettbarn, som, födt vid stranden af en liten flod, icke kulle förstå oceanen. Det gifves (man säger! let icke nog ofta) ett vidsträckt samfund, som icke är gjordt af menniskohand, hvars karakr just är att icke utesluta något som slu;r alla de andra i sin famn, och som sträf3 alla deras strider. Det är det: tysta, men ganska verkliga förbundet af alla upplysta andar, den beliga nattvarden af förnuftets ljus, en nattvard, erbjuden åt alla, och i hvilken alla mer eller mindre, hvar efter sin kraft, deltaga; med ett ord, det är civilisationen. Hvilket herrligt skådespel, att se