Aftonbladet – 14 november 1860, sida 2

iksdag; och när de då sjelfva ogillade äfven letta, var det den omständigheten, att de såunda erkänt bebofvet af en reform, men änlock lagt hinder i vägen derför, som tvang lem att söka försona sig meå den allmänna ingen. De ville visa, att något kunde gö-s 3 af dew och genom uem, och derföre medsäfvo de hvad som förut blifvit förnekadt. Ja, le gingo sä längt, att de ställde sig i opposition mot regeringen. Men de tillfredsställde denna i stället genom beviljande af alla äskade anslag. Förtroendet ihom detta område visade sig så obetingadt, att den motsatta -beli handlingen af regeringens öfriga förslag, hvilka alla förkastades , framstår så mycket mera märkbar, och det lider icke tvifvel, att detta inkonseqventa handlingssätt har sin rätta förklaringsgrund deri, att ståndens egna intressen stodo på spel och att dessa måste gå före regeringens. Ett offer åt den allmänna meningen, hvilket icke lemnas förr än i nödens stund, må ega sitt värde, men icke gifver det hopp, att den allmänna meningen skall kunna öfva ett jemnt och oafbrutet inflytande inom Je ifrågavarande korporationerna. Hvad särskildt vidkommer 1856 och 1858 års riksdag, så utgöra jernvägsfrågorna förklaringsgrunden för alla dervid tillkomne beslut, och den sist afslutade har butvudsakligen endast behandlat de vid den förra väckta frågor, till storl. del i samma riktning och ledd af samma motiver. Det vore icke svårt att närmare ådagalägga detta sammanhang mellan jernvägsfrågan, å ena sidan, samt regeringens anslags) fordringar, å den andra, och att visa sammanhanget mellan dessa och reformfrågorna; men I om sådant bör underlåtas, för att icke onöJigtvis framkalla bitterhet, så kan och bör det dock icke förbises, att allmänna meningen haft föga inflytande på besluten, och att den ingalunda varit den ledande. Tvertom torde de enskilda intressena sällan funnit ett så rikt fält för sina spekulationer, som under jernvägsstriden. Under tiden hafva ock alla mera omfattande sträfvanden inom det rent politiska området måst hvila; och all motståndskraft har upphört. Icke kan man säga, att en dylik representation är sådan den bör vara, och att icke den är i behof af reform. Den är det mera än någonsin. Till besvarande af den framställda frågan hörer det jemväl att tillse, huruvida utsigterna för en fullständig reform nu kunna vara mindre gynnande än då den förut varit, på grund af den allmönna meningens påtrycknoing , ifrågasatt och försökt. Det kan icke undgå adeln och presteståndet, att deras plats inom representationen icke är tidsenlig och att den ogillas af nationen. Den kan icke numera försvaras på grund af bristande upplysning hos de öfriga stånden eller at någon annan nödvändighet. Den hvilar således endast på den formella rätten. Förlandet kunna dessa stånd icke uträtta något, som man icke kan hoppas bättre af hvarje annan representation; och hvad de förmå åstadkomma till förmån för de egna korporationerna eller för de enskilda personerna inom dem, blifver hvarje dag alltmera obetydligt, i den mån korporationerna sjelfva förlora i inflytande. Den förlust, adeln och presteståndet skulle lida, är således mindre nu än förr. Hvad de skulle vinna kän väl icke noggrannt beräknas; men säkert är, att det blir mera och varaktigare, ju förr de medgifva förändringen. Om ståndsförfattningen, till följd af en inre nödvändighet, är mogen til sitt fall, så synes adeln och presteståndet hafvå allt skäl att icke fördröja sina eftergifter, till dess denna författning faller för en yttre nödvändighet. Borgareståndet är utan tvifvel beredt att ju förr dess hellre gå till mötes reformsträfvandet; och hvad som framhålles om motståndet hos bondeståndet synes föga värdt uppmärksamheten. Bondeståndet är det talrikaste af de valda stånden, och det utgår från det ofantligt öfvervägande fleitalet af landets valmän. Den allmänna meningen är och blir för bondeståndet afgörande, och om än ett svepskäl kan för en eller annan gång frälsa bondeståndet från den påföljd, som ett åsidosättande af allmänna meningens fordringar medför, så kan bondeståndet bibehålla sig i en sådan ställning endast så länge den allmänna meningen icke uppträder med den kraft, som en fullständig representationsreform i alit fall förutsätter. För tillvägabringande af reformen under denna tid af yttre och inre lugn för landet, tala dessutom de moln, som på den politiska himlen uppstiga; från södern. Furstarne må fortfarande låta sakerna gå sin gång och erkänna non-interventionen, eller de må förena sig till motstånd. Iintetdera fallet kan rörelsen slutas med den italienska frågan. Slutar denna nu olyckligt, så börjar den igen; och ledes den till en god utgång, så skall inom detena eller andra af närmast stundande årtionden den tyska frågan blifva dagens lösen. Måhända fordras dertill endast en förändring af förhållandena i Frankrike. Rörelsen skall således inom kort komma oss vida närmare, och böra vi icke alla vara ense derom, att om möjligt derförinnan hafva uppgjort räkningen med hvarandra? Detta synes vara så påtagligt, att ingen kan tillsluta ögonen derför. Hvarje man med hjerta i bröstet och känsla för sitt land måste skynda attlägga handen vid verket, och den som icke gör det, kan icke påräkna att blifva trodd, talade han än så mycket om sin kärlek till fosterlandet och till sina medborgare. Allt manar oss sålunda att verka, medan dagen är, för den fullständiga reformen. Följer icke ock deraf att de hafva rätt, som anse att de: hvilande förslagen till partiella grundlagsförändringar icke böra inblandas i den bref kunde vara från — henne. — Ett ögon