Aftonbladet – 14 november 1860, sida 2

bref kunde vara från — henne. — Ett ögonblick grep honom en svindel af förhoppningar, och brefvets omslag Iåg i detsamma sönderrifvet. Det var icke hennes handstil, det var en karls djerfva och vårdslösa skriftecken. Lothard förde handen öfver pannan och mumlade: Jag dårel Derefter kastade han en blick på underskriften. Derstod: Victor Aberney. Vid åsynen af detta namn rusade blodet upp till hufvudet på Lothard och ban kramade brefvet tillhopa med en rörelse af vrede. Några sekunder derefter hade han likväl hemtat sig nog för att kunna läsa hvad det innehöll. Herr baron! Genom en grym nödvändighet urståndsatt att personligen infinna mig hos er för att fordra upprättelse och förklaring öfver ert uppförande, ser jag mig tvungen använda detta medel, ehuru föga hopp jag än byser att en man med er karakter skall lemna mig det rättfärdigande jag kräfver. Jag frågar er derföre: hvad har det blifvit af Skuldfrid? — Hon har försvunnit ifrån den gård hon och modren bebodde, och det är ni. som bortfört henne. Ni har såsom en lömsk förförare smugit er in i den unga flickans bjerta, och sedan ni lyckats aflägsna mig ur bennes närhet, har ni tubbat det arma barnet och hennes mor att följa er. Det är ej första gången sådana handlingar begås inorn er slägt. Erinrar vi er vårt sammanträffande i Abo, aftonen före min afresa, då ni nära nog tvang mig att öfverlemna er ett bref till Skuldfrid? Jäg sade er då, att jag af er trolöshet vänrade mig ingenting mindre än att niantingen icke skulle låta brefvet komma sin egarinna till handa, eller ock att ni skulle använda det tll befrämjande af någon usel handling. — Ni svarade mig: När ni får se något dylik: drag af mig, uttala då ert förakt, men intill den dagen eger ni ej rätt att misstro eller skymfa mig, och ni skulle aldrig förmå skydda