Aftonbladet – 12 november 1860, sida 3

der det Skuldfrid endast behöfde sola sig i lifvets glädje, odlande sin själ och sina talenter, utan några materiella bekymmer. Skuldfrids tårar runno utföre kinderna vid afbörandet af Annika, då hon förtälsde om så mycken hängifven moderskärlek. Annika fordrade af Skuldfrid, att hon icke skulle låta märka, det hon hade någon kännedom om den sanna ekonomiska ställningen. Menn, sade Skuldfridy bvad skall mamma få till arrendet? Jag vet icke. Han förklarade bestämdt, att hon skulle betala det innan veckans slut. Hon reser troligen till Åbo för den saken. Om ändå min goda vän varit här,, sade Skuldfrid. Barn, förr dog frun än hon tog en dylik tjenst af en Aberney, inföll Annika lifligt. Och hvarföre? sade Skuldfrid och såg frågande på Annika. NV Fråga icke, kära barn. Tro mig, hon är lyckligast af att ingenting veta. Lifvet är ibland ett rätt sorgligt ting; men Gud är god och hans vi!ja leder allt till det bästa. Amen! suckade Skuldfrid andäktigt. Dagen derpå helt tidigt afreste fru Smidt till Åbo. Skuldfrid tillbringade hela förmiddagen med att arbeta på ett vackert broderi, som hon börjat i afsigt att skänka Aberney på hans födelsedag; men hvilket hon nu beslutat sälja. Natten efter samtalet med Annika öfvertänkte hon det förflutsa och framtiden. Följden af detta begrundande blef, att der. unga flickan beslöt inviga sitt lif åt arbetet. Hon skulle i likhet med modren i all tysthet söka bidraga till deras gemensamma utkomst. Detta nya mål inverkade ganska välgörande på Skuldfrids sinnesstämning. Det gaf henne ett rent materielt intresse, en ifrig sträfvan att