Aftonbladet – 12 november 1860, sida 3

fför den ena eller andra vetenskapliga reputation? A är icke dessmindre för oss alla en stor matematiker, B en utmärkt kemist. Tjugu ersoner hafva. bedömt honom så; två hundra hafva erkänt dessa domares kompetens; bundratusende upprepa detta omdöme; allt detta, röst och echo, är publiken, och bullret, som den gör, kallas ära. Slutligen skiljer sig det 19:de seklets suverän från sina föregångare genom frånvaron af all egoism och all personlig fördom. Ni kan ostraffadt tala illa om honom, skämta öfver honom; om ni gör det med snille, skall han sjelf småle deråt. Afslöjen utan medlidande hans fel och besynnerligheter; publiken är en god furste. Han har väl sina smickrare, som de andra, och han åhör med nöje berömmet; men han älskar kanhända ändå mera satiren. Hvarje individ har någon granne, på hvilken han tillämpar den. Folket är alltid denne Aristofanes förträffliga Syuod, som muhtert klappar i händerna åt sin karrikatyr. Sådan är, enligt vår tanke, litteratörernes nya herre. Låtom oss undersöka, hvad gunst han af honom kan hoppas. När makten är ständizt öppen för täflan, är det naturligt, att de högst begåfvade eftersträfva densamma. Galianis vise hafva icke alltid visheten att vara öjda med att gifva råd. Se der då litteratören, som öfvergifver idernas sfer, der han fann sin styrka, för statsangelägenheternas, der han uttömmer densamma. Han skrifver icke mera, ban regerar. Ifrån poet blir han deputerad, ambassadör, minister. Men det är en helt annan sak, denna genomträngande blick, som från bergets höjd långt hän öfver töcknen upptäcker framtidens vida horisonter, och styrkan hos d n outtröttliga arm, som i i dalens djup kämpar emot de otaliga små hinder, hvilka det närvarande på hvarje steg framställer. Den absoluta menniskan gör sig ett system och vill realisera det utan uppskof; den praktiska menniskan har ett mindre ideelt, ett närmare mål; han kringgår hindren, då han ej kan besegra dem, och underordnar alla sina tankar det närmaste mål, ban vill uppnå. Antagom, att en litteratör har dessa båda så olika förmögenheter; åtminstone skall han icke kunna använda dem på en gång. Kroppens krafter hafva sina gränsor, och tiden sina. Kabinettet, rådkammaren, audienserna, pligterna af alla slag, oron, affärerna, nöjena, som äro afförer, detta är nog och mer än nog, för att uppsluka alla minuter. En minister kan icke skrifva volymer af annat än namnteckningar. I Se här den första klippa, mot hvilken flera Jaf våra största talanger hafva strandat, jag säger icke krossats: den politiska ärelystnaIden. Denna passion decimerar likväl litteratörerna, utan att förderfva litteraturen; skriftställaren, som blir administratör, nedlägger pennan, det är allt. Det är en soldat mindre i Jedet; man drager ihop lederna; slaget, som träffat honom, är ej så förskräckande för de andra. Det framgår till och med ett godtur denna litteraturens beröring med statsangelägenheterna. Hela skaran af litteratörer erhåller från man till man, liksom i en elektrisk ked, en helsosam väckelse, Sinnet för det verkliga blir lifligare och bestämdare; tankarne blifva allvarligare, språket kärnfullare, deklamationen försvinner. Litteraturen, mindre främmande för verlden, erhåller af densamma mera aktning, mera förtroende. Den talang för öfrigt, hvilken icke förgås i statsangelägenheternas stormiga lif, blir der stark och ny. Om någongång, genom en af dessa på politikens tiljor så vanliga förändringar, skriftställaren, statsmannen återfår en ledig tid — och ännu har styrka att åter gripa till pennan, då medför han till sitt första, älskade yrke en skatt af iakttagelser och minnen. Han är en rik blifven resande, som återvänder till sitt fädernesland. Det finnes ett annat slag af på en gång nödvändigare och farligare gunstbevisningar, som det 19:de seklets skriftställare vänta och erhålla af publiken; det är för mängden dagligt bröd; för några välstånd, rikedom. Detta författarnes belönande verkställes i våra dagar på ett egendomligt sätt, som är väsentligen olikt det i förflutna tider. Det faktum, som mest framlyser i och karakteriserar vårt tidehvarf, är den utomordentliga lyftning industrin erbållit. Intet liknar denna, af menniskosnillet fullbordade, storartade seger öfver den fysiska verlden. Ångan styrd, maskinerna ersättande armarne, snabbheten hos fortskaffningsmedlen öfvergående inbillningens drömmar; det bullrande fluidum, som hotade oss i blixten, blifvet en villig bud-! bärare för våra behof och våra nycker; ljuset, penselns rival, fästande på papperet dej flygtigaste bilder; alla naturens krafter, kom-! mande den ena efter den andra, likt kufvade! jättar, att ödmjuka sig under ett barns hand — se der de under, till hvilka vårt sekel-bar varit och bör vara det lyckliga vittnet. Industrin, vårt tidehvarfs drottning, bar sina lysande fester, sina allmänneliga -triumfer, till hvilka den inbjuder och lockar hela verlden. Stödd på vetenskapen, betjenad af handeln och kreditväsendet, har den sina furstar, som den kröner med gyllene djadem; stora gods egare, mäktiga bankirer, herrar öfver atelierer och kontor, rikare och mera oberoende än konungar. I ett industrielt århundrade blir allt industri; i ett bandelns tidehvarf blir allt handelsvara. På hvarje tid hafva författarne kunnat draga en laglig vinst af sina arbeten; idag söka de genom dem en regelbunden inkomst, en förmögenhet. Och hvarföre icke? Tälangen att skrifva är en egendom; en bok är .en produkt, som man kan köpa och sälja. Hvad är, angenämare för en författare, än att bero endast af Big: sjelf, att rikta sig genom sitt arbete; att se det offentliga bifallet, likt YRSASYETVERNE TS DEL FIRAD TENN SE TAS VR EEE roar SARA SADE jannll Serge gel fäller SN ER TR