Aftonbladet – 12 november 1860, sida 3

Litteraturen och litteratörerna i 19:de seklet. Af J. Demogeot. (Forts. fr. n:r 265.) Han är dessutom en mycket kompetent domare öfver snillets skapelser, en fin och universel kännare. Alla vetenskaper, alla konster -höra hans rike till; ban bar visserligen förkärlek för vissa saker; men han förkastar, ban föraktar intet. Han är på en gång poct, astronom, åkerbrukare, financier, kemist; han har tid för alla forskningar, ögon för alla böcker. Dionysius af Syrakusa företog sig.en dag attälska geometrien ; alla Sicilianare blefvo geometrer. Ludvig XIV älskade icke det som var galliskt; hans poeter och arkitekter producerade blott i grekisk stil. Vår Dionysius åter, det 19:de seklets publik, älskar matematiken, men har tillika mycken smak för romaner; vår Ludvig XIV ombhuldar den grekiska konsten, men försvarar ifrigt den götiska. Och man må icke säga, att kännarnes antal är omärkligt, att massan är okunnig och icke begriper något af de frågor, som röra sig omkring henne. Det finnes bland publiken, och isyinerhet vår publik, i vårt moderna Athen, jag vet icke hvad för en fin känsla för det sköna och det sanna, hvilken tyckes gissa hvad den icke lärt och ana hvad den icke ser. Om man. analyserar detta egendomliga fenomen, finner man en enkel förklaring derför: det bildar sig af sigtsjelft hos ett folk, likasom i en rådplägande församling, vissa utskott eller kommissioner, föga talrika, men upplysta; och detta är dessa, som skärskåda affärerna. Alla opinioner gifva sig luft i deras sköte; der finnes öfverensstämmelse och motsägande, diskussion och motiveradt beslut; och detta beslut är aldrig definitivt; man kan alltid angripa detsamma, hvilket verkar, att man respekterar det. De lärde undersöka frågan; de bildade söka uppskatta dessa -undersökningars värde; hopen följer med slutna ögon. Oaktadt den sjelfständighet vi tycka om att göra väsen af, äro vii sjelfva verket och lyckligtvis ganska böjda för att låta öfvertyga och. leda oss. I allt illegna vi oss gerna männernas af facket omlöme. Vi älska mera att tro än att bevisa; det förra är mera tillfredsställande för vårt sunda förnuft och beqvämare för vår lättja. lvem af oss, profana, har undersökt-grunden