Aftonbladet – 12 november 1860, sida 3

hon hört. Tro mig, frun skulle endast derigenom få sten på börda.n Skuldfrid gick upp på sin kammare. Annika hade lofvat komma efter. Verkligheten började taga hand om den unga flickan. — Den lyckliga okunnigheten om lifvet, hvaruti bon hittills lefvat, refs i stycken af omständigheterna, som blad för blad plocka sönder illusionernas praktfullt blomstranderos och kringströ dem för vinden. Efter en stunds förlopp infann sig Annika hos Skuldfrid. Under hela tiden hade hon gått af och an på golfvet. Hittills hade Skuldfrid ansett sin mor ega en tillräcklig förmögenhet, och alltid betraktat i Ektorp såsom modrens egendom, Skulder, bebekymmer och bebof voro något som Skuldfrid aldrig tänkt på, oftare än då hon varit stadd. i barmhertighetsvärf. Och nu, till hvem stod: modren i skuld? Jo, till denne Canuz, till Lothard. Af hvem blef modren nu hotad: med vräkniovg? Jo, af samme man, som så högtidligt försäkrat henne, att det icke gafs något offer, han icke ville bringa för befrämjandet ät hennes lycka; af samme man, som skref det der brefvet, fullt af så mycken ädel värdighet. — Moster Sara hade således rätt: Allt godt och högsint, som kom ifrån en Canitz, var förställning, var lögn; endast det låga och dåliga var sanning. Orörlig som en bildstod åbörde Skuldfrid Annikas redogörelse öfver modrens tillgångar, öfver huru modren, då hon stängde siginno 1, sitt rum, arbetade för betalning. Hon hade genom pastorns försorg tidtals renskrifning, och prostinnan försedde henne ofta med sömnader. Fru Smidt ville icke att dottern skulle nedtyngas af bekymmer. ; Det enda, sade Annika, som uppehållit hennes mod i kampen med sorgerna har varit, att hon i tysthet fått arbeta för sitt barn, un