Aftonbladet – 12 november 1860, sida 2

tagta — det är frågor, som Hennes M:ts regering ske vill inlåta sig på att bedöma. De verkligen stora frågor, som efter hennes meing måste afgöras, äro följande: Var det italienska olket berättigadt att bedja konungen af Sardinien m hjelp för att befria sig från regeringar, med vilka det var missnöjdt? Och var konungen af Sarinien berättigad att med sina vapen komma de ronerska och neapolitanska staterna till hjelp? Man inner, att det är af två orsaker, som de romerska ch npeapolitanska staternas folk förmåtts att af fri ja förena sig för att störta sina regeringar. Den örsta var den, att påfvens och konungens af Begge Sicilierna regeringar så illa dragit försorg om rättisans skipande, den personliga; frihetens skyddande ch folkens allmänna välmåga, att deras undersåter nåste betrakta sina herrskares fall såsom det första ch oundgängliga vilkoret för en förbättring i sin jelägenhet. Den andra orsaken var den, att allt sedan år 1849 ar hela Italien kommit till bestämd öfrvertygelse, utt det aldrig kan vinna sitt oberoende från utländskt vervälde, om det icke grundlägger en enda och rk regering för hela halfön. Carl Alberts strid r 1848 och det deltagande, som den nu regerande sonungen af Sardinien visat för den italienska sasen, hafva helt naturligt fört derhän, att Vietor Emamels namn blifvit liktydigt med den enda myndigaet, under hvilken italienarne hädanefter vilja lefva. Då Hennes M:ts regeriog betraktar frågan ur denna synpunkt, måste hon ock tillstå, att italienarne Ifve bäst måste kunna afgöra hvilka deras intresen äro. I sin afhandling om lagligheten af det bistånd, som Hollands generalstater gåfvo prinsen af Oranien, då han inföll i England och störtade Jakob II:s tron, säger den namnkunnige juristen Vattel: Prinsens af Oranien myndighet hade visserligen stort inflytande på generalstaternas öfverläggningar; men deraf förled1ås de dock ej att begå enorättvis handling, ty om t folk af goda skäl griper till vapen mot en tyraon, är det blott och bart rättvisa och ädelmod att inderstödja tappra män, som försvara sin frihet.s Enligt Vattel måste frågan således uppställas på följande sätt: Hafva Neapels och Kyrkostatens folk af goda skäl gripit till vapen mot sina reseringar? I denna vigtiga fråga är Hennes M:ts regering af den äsigt, att ifrågavarande folk är den bäste domaren i sina egna angelägenheter. Hennes M:ts regering anser sig ej ega rätt att förklara, att södra Italiens folk icke haft goda skäl för sin åtgärd att appsäga sina förra regeringar tro och lydnad; hon kan derföre icke heller tillmäta sig att klandra konungen af Sardinien, derföre att han hjelpt det. Då återstår dock ä nu en faktisk fråga. De störtade regeringarnas anbängare påstå, att de romerska staternas folk hyst tillgifvenhet för påfven, likason konungariket Neapels folk för Frans I:s dynasti, men att desse suveräners troner blifvit med våld och intriger störtade af sardinske agenter och utländske äfventyrare. Efter de förvånande tilldragelser, som vi bevittnat, är det dock svårt att tro, att påfven och konungen af Begge Sicilierna egt sina folks kärlek. Man måste fråga, hvarföre det varit alldeles omöjligt för påfven att värfva en romersk här och hvarföre han sett sig tvungen att nästan endast lita på utländska legotrupper? Och huru skall man kunna förklara, att Garibaldi eröfrat nästan hela Sicilien med 2000 man och tågat från Reggio till Neapel med 5000 man? Huru har detta kunnat ske, om icke allmänt missnöje herrskat hos Begge Siciliernas folk? Man kan icke heller säga, att desna yttring af folkvil.an varit nyckfull eller grundlös. För 40 år sedan gjorde det neapolitanska folket ett försök att på ett hofsamt och regelmessigt sätt reformera sin regering under den rådande dynastien. De i Laybach samlade europeiska makterna, utom England, beslöto att med våld undertrycka detta försök. Det blef också undertryckt, och en stark utländsk här stannade qvar i Begge Sicilierna för att upprättbålla samhäilsordningen. År 1848 gjorde det neapolitanska folket ett nytt försök att under den bourbonska dynastien rfva sig sin fribet; men dess bästa fosterlandsvänner fingo med 10-årigt fängelse böta för sitt brott att hafva arbetat för sitt lands frihet. Må man då icke undra på, att 1860 års neapolitanare äro misstrogna och hätska och afskaka Bourbonernas välde, likasom England år 1688 afskakade Stuartarnes ok. Visserligen måste det medgifvas, att det är en olycka, då de band sönderslitas, som förena en regent med hans undersåter. Föreställningarna om den undersåtliga lydnaden förvirras, arfföljden blir oredig. partistriderna hota samhälle:s lugn; anspråk och rättigheter uppträda emot hvarandra och störa statens harmoni. Men å andra sidan måste dock erkännas, att den italienska revolutionen skett med synnerlig hofsamhet och mildhet. Den bestånJande maktens fall har icke följts af några utbrott affolkets raseri, såsom eljest så ofta skett. Det demokratiska partiet med dess ytterlighetsåsigter har ingenstädes vunnit öfverhanden. Den allmänna meningen har hindrat alla öfverdrifter af den allmänna segern. Den konstitutionella monarkiens aktningsbjudande former hafva anknutit sig vid en furstes namn, som representerar en gammal och ärorik dynasti. Då detta varit orsakerna till och de åtföljande omständigheterna vid Italiens revolution, så kan Hennes M:ts regering icke finna något tillräckligt skäl för det skarpa klander, hvarmed Österrike, Frankrike, Preussen och Ryssland yttrat sig om konungens af Sardinien handlingar. Hennes M:ts regering finner då större nöje uti att dröja vid det glada skådespelet af ett folk, som upprättar sin frihets byggnad och befäster sitt oberoende midt under Europas deltagande och välvilliga önskningar. J. Russell.s Åtskilliga medlemmar af de frivilliga skarpskyttekårerna ha begärt kejsar Napoleons tillåtelse att begifva sig till Paris, tör att öfvervara de franska militäröfningarne. Såsom skäl för denna begäran anföra de, att de önska gifva sina grannar ett bevis på sin högaktning. Kejsaren har genom sia handsekreterare Mocquard i förbindliga ordalag svarat, att de ha att vänta sig det vänskapligaste mottagande. Ena hr Roswell, hvilken är upphofsman till förslaget, har derefter uppvaktat hertigen af Cambridge och krigsministern, hvilken naturligtvis icke hade någonting att invända mot resan, emedan regeringen ingenting har att skaffa dermed. ÖSTERRIKE. Z I Wien vill man veta att nyss ankomna depescher från österrikiska sändebudet i Paris innehållit den notisen, att sändebudet genom sina sednaste forskningar vid kejserliga hofvet kommit till den öfvertygelsen, att Frankrike både ämnar, i händelse det behöfves, bistå Piemont att taga Veneiien och sjelf företaga ett krig mot Österrike och Tyskland. Sändebudet har kommit underfund med att hela parker af svårt belägiingsartilleri i all tysthet, en och en, afsändas från Frankrike till Piemont, under namn af att vara beställda af sardinska regeringen. TÅ ANTON ord, hvarje till utseende god handling; de dölja blott svek, och Victor brukade ofta säga: ,För en Canitz finnes icke tro och heder, de leka dermed för att befrämja sina då