Aftonbladet – 12 november 1860, sida 2

. Har ej något blifvit gjordt för den olyckliga? frågade Skuldfrid rysande. Åh jo, Victor har bjudit till på alla sätt och vis. Han har till och med talat vid aflidne general Canitz, för att genom honom kunna verka någon förändring i hennes öde; men generalen svarade: Så Vinga jag lefver, skall hon förblifva der hon är. Kära barn, räds för alla med namnet Canitz, de äro rysliga menniskor. Den slägten bringar olycka och förbannelse med sig. De ljuga dygd och vackra handlingar, för att narra sina offer; de äro menniskor utan samvete och tro, utan hjerta och känsla. Min stackars Edith, mitt stackars barn, hon har fått erfara det. Sedan Victor talade vid generalen, har ban icke mer velat böra något om Edith; ty hon har enligt hans öfvertygelse förtjent sitt öde. Och hvarföre? Hennes första förbrytelse vill jag icke säga dig, den känna endast jag och Victor. Den andra bestod deruti att hon gifte sig med en ryss; en af dem, som hjelpt till att taga Finland. Jag har mycket bedit och mycket sråtit, på det att hennes synder må varda henne tillgifna; förse, att älska dem, som äro vårt lands fiender eller förtryckare, det är en svår synd; och Gud straffar dem som så göra. Menp, sade Skuldfrid med hufvudet tankfullt lutadt i handen, hvarföre svarade general Canitz, att hon icke skulle komma ifrån Siberien så länge han lefde? Derföre att han var orsaken till att hennes man blef förd dit, alldeles som sonen nu ir orsaken till att Victor blifvit landsförvist. Hvad säger mosterb, utropade Skuldrrid. Min öfvertygelse. Akta dig, min lilla S.uldfrid, för unga Canitz. Jag misstänker att han har aflägsnat dina vänner blott och bart för att oantastad kunna skada dig. Misstro hvarje