Aftonbladet – 10 november 1860, sida 3

Fru Lagerqvist var en god typ af en prinsessa från lancien regime?, ehuru vi frukta att hon i scenen med sin gamle beundrare, Grandet, begagnade sig af några fasoner, som, om man strängt bedömer saken, icke torde vara hemma i Faubourg S:t Germain. Med all den gamla tidens lättsinne och frivolitet låg öfver densamma likväl ett skimmer af ytire finess och god ton, som äro svåra men tacksamma att återgifva. Detta gäller, hvad fru L. vidkommer, blott i de mera agiterade scenerna — i de öfriga var hon på sin plats. Med afseende på denna roll hafva vi en anmärkning att framställa, hvilken gäller öfversättaren, som tyckes hafva glömt att handlingen föregår i Frankrike, och icke i Tyskland eller här hos oss. Hvarför i all verlden skall då den gamla prinsessan tala fransyska? Det göra ju alla personerna, och för en fransyska är det ingenting karakteristiskt att hon talar sitt modersmål. Vore scenen förlagd t. ex. till ett af de tyska småhofven, der det vore jargon att späska sitt tal med franska glosor, så kunde det så vara, men här finnes icke ringaste motiv dertill. Öm de öfriga personerna kunna vi yttra oss kortare. Hvarken m:ll Engström, m:ll Nerman, hrr Hansson eller Ahlström hade något parti af så stor betydenhet, att de deruti kunde göra sig så särdeles bemärkta. De unga damerna voro ganska snälla, och de båda herrarne får -man icke bedöma så strängt, då man vet att de ännu icke kunnat hinna att träffa den egendomliga ton, det spelsätt som finnes olika vid hvarje teater. Hvad hr Hansson bör sträfva efter, är ett mindre konstladt uttal och mera ledighet i sitt sätt — han har en ståtlig figur, men kan icke låta den göra sig gällande. Hr Ahlström har det felet att störta fram orden då ban börjar tala, något, som gör åskådaren, orolig, och alls icke är naturligt. Medgifvas måste också, att de båda herrarne hade fått på sin lott att framställa tvenne de faddaste älskare man kan tänka sig, och att det är ett stort prof af skådespelarkonst att i sådana partier kunna göra sig intressant. Hvad man i detta, som i andra stycken på denna teater, med glädje varseblifver, är att der arbetas, att der hyllas framåtgåendets, icke stillaståendets princip. Der detta är fal let, är det kritikens skyldighet att understödja bemödandena, att med noggrannhet granska äfven de minsta detaljer af framställningen, för att i mån af förmåga bidraga till det goda ändamålet. Det är denna pligt vi sökt uppfylla, i det vi kanske längre, än för våra läsares tålamod varit önskligt, sysselsatt oss med utförandet af vännen Grandet, hvilken vi valt derföre, att vi icke ännu haft tillfälle att se Tadelskolan? med dess till en del nya uppsättning. Södra teaterns nya stycken gåfvos i går afton för en talrik och road publik. Det första; pSpegel för äkta makar,, tillförene gifvet härstädes på andra scener, är en liten ganska nätt pjes, och spelades lifligt och raskt at de deruti uppträdande, som troligen skola göra det ännu bättre, när ett par af de spelande blifva litet säkrare i replikerna. Men det var egentligen det andra, eller Kärlek och upp tågn, lustspel med sång i 3 akter, svenskt original af Uller, på hvilket uppmärksamheten för qvällen var riktad: Pseudonymen Uller är förut bekant som författare till åtskilliga mindre stycken, bland hvilka det i fjol på samma teater gifna lustspelet Studenternan vann ganska mycket bifall för den naturtrohet och det glada lynne som deruti spårades i de stycket genomgående scenerna utur folklifvet. Det var derföre med en viss nyfikenhet som man väntade att få se om det nya fostret af Ullers penna: skulle vara ett steg framåt Vi skola söka att visa huru dermed förhåller sig. Redan lustspelets titel tillkännagifver att man icke får vänta, att de derutiförekomman: je upptågen skola framgå utur situationens inre nödvändighet, det vill säga, vara konstnärligt berättigade. Upptågen äro tillställda af styckets rolighetsminister, för att dermed befrämja ett visst syfte, det vill säga, narra en gam: mal knarrig far att taga an mågen, för hvilken I han att börja med icke hyser några serdeles. sympatier. Genom denna anordning har förfataren redan från början gjort kritiken i ett fall vapenlös, det är nu endast fråga om huruvida ipptågen äro roliga. Åtskilliga ibland dem iro det verkligen, såsom Thornborgs frieri till len gamla, giftassjuka hushållerskan, drängen Svens lustiga dans med densamma, och slutet på andra akten, då den utkastade rolighetsmivistern ber sina utkastare lysa sig utför trap: van. Heremot är hela uppträdet med den svärtade, drängen, — ja man kunde säga, rela tjufhistorien i 3:dje akten, liksom deätt varpå styckets älskare presenterade sig för in tillämnade svärfader och framförer sitt rieri, för mycket sökt, för att kunna blifva egentlig mening roligt. I allmänhet lider stycket af för mycken mständlighet, och vi tro att författaren gjort dlokare om han nöjt sig med att i tvenne xter utföra sin id. Det hela hade då blifit mera koncentreradt, och det hade icke Nlifvit så långt emellan de egentliga roligheerna, hvilket alltid är vigtigt för ett sådant tycke som detta. Det är nemligen otacksamt tt på bredden utföra karaktersmålningar, som aga sig bästut skizzerade — och detär alltid ättre att i pjeser af-detta slag befria de upprädande från allt för mycken dialog, för att ifva .dem så mycket mera tillfälle att vara ppsluppna, hvilket i ett sådant arbete är hufudyvilkoret. Om författaren hade sjelfkritik og att utgallra de icke få öfverflödiga och s; tanpå liggande episoderna, skulle totalintrycI a et af det hela utan tvifvel blifva gynsams nare än af mycket annat, som framträder med f ida större anspråk, och hans arbete väl utfi ärda jemförelse med det mesta af hvad vårl,. paterlitteratur på sednare åren erbjudit isam1a genre. Bland de i styeket förekommande persoti erna äro spanmålshandlaren Holmström, boktr ållaren Svensson och den gamla hushåller