Aftonbladet – 10 november 1860, sida 3

ar ade aha JR böna Ne TEATER. MINDRE TEATERN: Vännen Grandet, SÖDRA TEAEn spegel för äkta makar, och Kärlek och upp8 På Mindre teatern hafva under den sednaste tiden gifvits flera äldre och nyare stycken, som det under riksdagens sista veckor starkt medtagna utrymmet hindrat oss att utförligare omnämna. Vi göra nu en början med Vännen Grandetn, icke som skulle detta stycke vara det värdefullaste af de gifna, men derföre att det lemnar tillfälle att få se flera af de nyanställda sujetterna uppträda. Sjelfva stycket är förut bekant ifrån Djurgårdsteatern, den tiden Torslow styrde densamma, och han utförde sjelf titelrollen i stycket. Det tillhör den serie af franska pjeser som hade gjort till sin uppgift att skildra spänningen emellan den Napo: leonska tidens sjelfskapade ädlingar och den gamla, legitimistiska aristokratien, som i sitt Faubourg St. Germain ännu drömde om den gamla goda tiden, och icke kunde förlåta revolutionen eller den lilla korporalen sin detro: nisering. Som en tidsbild i viss mening, har stycket således alltid sitt intresse, ehuru det icke kan nekas att de så ofta tillgodogjordå konflikterna, hvilka i sednare arbeten, som till ex. i Fröken de la Seiglisre blifvit med större åskådlighet framställda, något mattat intresset för det nu ifrågavarande. Utan att derföre djupare vilja intränga uti en kritik öfver sjelfva stycket, vilja vi tala litet om det i allmänhet förtjenstfulla sätt hvarpå det gifves. Den af de utförande, som först i detta stycke drager uppmärksamheten till sig, är onekligen mll Forssman, och vi tro oss icke säga för mycket om vi påstå, att teatern i denna unga skådespelerska gjort en rätt god acqvisition. Hon är visserligen ännu långt ifrån att vara en utvecklad konstnärspersonlighet, men wi tro att hon har anlag att blifva det, om hon nemligen rätt uppfattar sin ställning. Hon har god naturlig takt, mycken inspiration, och hennes spel bär vittne om studium och eftertanke. Hennes första fel äro ännu en kantighet i gestikulationen, och en vissskärpa i uttrycket, som vi helst skulle vilja kalla jägtandet efter en originalitet, som ligger blott i de yttre åthäfvorna, icke i den inre uppfattningen. Detta ärett fel som är svårt att undvika i våra dagar, då de erkända skådespelarnes vanliga taktik är att just på detta område väcka uppseende som virtuoser, icke attien helgjuten skapelse framträda som tänkande och harmoniskt utvecklade konstnärer. Ettutaf dessa vanliga konstgrepp är att i vissa ögonblick gifva den figur, man framställer, något vildt. något förvirradt, som man i dagliga lifvet är mycket fallen för att kalla genialitet, men som i sjelfva verket är endast koketteri; och det var icke utan att man åtskilliga gånger hos m:ll Forssman spårade ett sådant bemödande, hvilket hos henne är så mycket farligare, som hon redan gör det på ett ganska fulländadt sätt. Så var det t. ex. i ett par af hennes sortier, der hennes högmod och koketteri redan äro i situationen och repliken gå tillräckligt markerade, att det blef öfverdrift då, såsom här, skådespelerskan med djup stämma och triumferande blickar uttalade repliken ungefär såsom en förolämpad drottning i en tragedi skulle hafva gjort det. I de scener åter, der denverkliga qvinligheten framträder, var mill Forssman mera lycklig. I allmänhet skulle man kunna säga att i samma mån känslan blir det mera öfvervägande elementet i rollen, blir hennes spel också mera natursannt, hvaremot man i de föregående scenerna ofta saknar verldsdamens obesvärade sätt och ton, samt mötes af en ochannan reminiscens från en mindre god skola, som hellre vill göra en lättvunnen effekt med det uppstyltade, än frambringa en sannt konstnärlig skapelse genom det enkla och naturliga. Vännen Grandets roll utfördes på ett osökt och roligt sätt af hr Åhman, som dock kanske var något för ålderstigen vid sidan af sin vän generalen. Vi skulle tro att Grandet högst behöfver vara några och fyratio ir, och föreställa oss att ett mindre afstånd i ålder mellan de båda vännerna skulle göra situationen tydligare. Utan att någonsin hänföra åskådaren vet hr Åhman dock nästan alltid att intressera honom, isynnerhet genom det studium som alltid röjer sig i hans spel, äfven om en något karg natur, isynnerhet hvad stämman beträffar, synbarligen lägger åtskilliga, icke så lätt undanröjda hinder i vägen för en mera jemn utveckling, Vi tro dock att mycket skulle vara vunnet om han kunde öfvervinna sin benägenhet att tala annorlunda påj scenen än utom den, vår tids stora fel på teatern. Så fort neraligen skådespelaren låter publiken höra teaterspråkets uppstyltade patos, så har ban ju sjelf hos åskådaren utplånat den illusion som han skall framkalla, och han