Aftonbladet – 9 november 1860, sida 3

var sIULlaCL, UPfUC STNallCH UC Sat: AUC al åter en som troppar af, utan att taga postbästar. Nordkap. (Slut fr. gårdagsbladet:) Från Gjestvar till Nordkap räknar man något mer än fem mil. Så snart man kommit ut ur bugten, ser man till venster blott det vida, öppna hafvet och till höger kusten af ön. Den liknar en hög mur, bildad af ledräta stenlager, hvilka täflande piskas af stormen och böljorna, och hvilka här och der afbrytas af snömassor. Högst upptill ser man bvarken örter eller buskar, och nertill är den omgifven af bränningar, som till och med i lugnt väder skumma samt slå upp och bryta sig mot dess fot. I söder utbredde sig en ljus strimma, hvilken såsom ett purpurband omgaf horisonten ; men norrut, framför oss, var allt svart: hafvet; klipporna och de klyftor, som böljorna fårat i bergen. Intetsegel, utom vårt, viste sig för ögat lika så litet som något annat spår af menniskor. Man såg blott måsen på klippornas spetsar och den svarta pelikanen, som sträckte sin långa hals öfver vågorna för att se, hvilka de oförvägna voro, som störde den i dess sömn. Sedan vi.i mer än en timma hade seglat långs dessa bålverk, visade vår lots oss en bergstopp, som var bredare och högre än de öfriga, och som sträckte sig längre ut i hafvet: detta var Nordkap. Det liknar ett stort fyrkantigt torn, med fyra starka sidobastioner. Mot detta torns fot använda böljorna förgäfves sin kraft: det bildar en ointaglig fästning mot hafvet. På vestra och norra sidan var det omöjligt att lägga till; vi sågo öfverallt blott en följd af klippor och en stel vägg, som höjde sig lodrätt ur hafvet. Vår förare lät oss segla omkring den yttersta udden, och vi stucko sedan in i en liten bugt som låg dold i klippan. Här öfverraskades vi af en besynnerlig anblick. Framför oss låg klippväggen afdelad i stora skifferartade strimmor, sönderbrutna eller genomborrade likasom lava; emellan . dem bugtens oklara, gröna vatten skyddadt mot vinden och ofvantill likasom en isspegel. Men vid brädden af denna fredliga hamn och vid foten af den branta fjelltoppen låg der utbredt ett blomstrande grästäcke, och en bäck hoppade sorlande ned öfver stenblockena.. Vid brädden af densamma log den blå förgätmigej; ranunkeln höjde sitt gyllene hufvud; den vilda geranien prålade i sin violetta drägt och med sina sammetsblad; till och med den lilla skogsnejlikan saknades icke, och längre bort reste sig angelikan, med sin höga stjelk, upp från den gröna marken. Jag kan knappast beskrifva det intryck; som detta helt och, hållet oväntade växtlif gjorde på mig. Det var liksom en sydlig solstråle hade fallit på denna utdöda jordmån; det var likasom naturens sista leende mot denna ödemark. Medan matroserna sprungo omkring efter angelika-plantor, af hvilka de samlade en bel mängd, lutade jag mig ned mot den fuktiga marken för att lyssna till sorlet af bäcken, som i korta språng hoppade från sten till sten och silade sig fram genom de gröna småbuskarne, tills den slutligen försvann i hafvet. Underliga betraktelser kommo öfver mg. Jag sade till mig sjelf, att detta rena och friska vatten, som obekymradt kastar sig ut i hafvets bittra bölja, liknar de rena, oskyldiga väsenden som gå förlorade i verldens strom; och dessa blomster, utkastade på Ishafvets strand, tycktes mig vara bilder af den kärlek och trohet, som hjertat har bevarat midt ibland sambhällslifvets egennytta och förderf. När det är tyst och stilla rundt ömkring oss, talar bjertats inre stämma tydligast och klarast. Mina reskamraters stämmor väckte mig och ryckte mig ur mina betraktelser; de visade mig bergets topp, som stack fram öfver klippspetsarne. Detta berg är icke mer än tusen fot högt, men det höjer sig brant upp, och) består nästan blott af sten samt är svårt att bestiga. Än stöter man på hopar af lösa stenar, hvilka gifva efter och börja att rulla, så snart man sätter foten på dem; än träffar man på lager af blöt mossa, på hvilken man halkar utan att kunna finna någon stödjepunkt. eller på glatta klippstycken, öfver hvilka man måste krypa på händer och fötter. Angelikabuskarne och de öfriga småblommorna för: svinna snart och man träffar ännu blott svaga, mot jorden böjda buskar, som krampaktigt utbreda sina tunna grenar öfver jorden, som om de skulle söka efter litet saft och värme. Högre upp försvinna också de, och man finner blott nakna eller med snö betäckta stenar. Bergets spets är platt som en högterrass, betäckt med gulaktig jord, här och derbeväxt med renlaf samt öfversådd med qvartsstycken af en bländande hvithet. Visprungo omkring med barnslig glädje på denna breda yta, ty vi hade nu uppnått våra önskningars mål. Än sträckte vi oss ut öfver klippans kant, för att med ögat mäta afgrundens djup samt höra böljan sucka vid dess fot; än sökte vi efter någon mensklig boning i fjerran, men sågo på alla sidor blott tomhet och ödslighet. Verkligheten var såsom en saga för oss; gripna af den allvarliga naturen, stodo vi slutligen alldeles stilla, djupt försjunkna i tankar samt betraktade de föremål som omgåfvo oss. Till höger om oss höjde sig fastlandet, Europas yttersta spets, till venster en lång följd af skarpt afhuggna, mörkt beslöjade berg, och framför oss utbredde sig Ishafvet, det oändliga hafvet, evighetens bild. I öster visade sig ännu solens vänliga skifva samt kastade en gyllene strimma hän öfver böljorna; men I norr och söder drogo sig molnen, som för ett ögonhlick blifvit förskingrade af morgonvinden, tätt tillsammans och lågo som en blymassa öfver hafvet. Det var Israels natt med eldpelaren, det jordiska kaos med ljusstrålen från himmelen. Känslan af ensamheten omkring oss var upplyftande, ty den höjde vårt nna Afver orden till den som var till. förr