Aftonbladet – 9 november 1860, sida 3

Jningarnes klagotoner och böljornas brus, hvarj blick på dessa omgifningar, som voro så skild: från allt hvad vi förut hade kännt och erfa rit, försatte oss i en sorts undran och förvå ang, som vi icke kunde blifva herrar öfver De som hafva sett Amerikas otrampade ur kogar, hafva möjligtvis erfarit en liknande xänsla. På andra punkter af jorden hänryc ser naturen oss genom sin storartade skönhet här grepos våra själar af en rysning och tryck. tes ned till jorden. Framför en sådan syr känner menniskan djupt sin egen litenhet, hor böjer sitt hufvud, och när orden komma öf. ser hennes läppar, är det till en ödmjuk bön. Att nedstiga från toppen af Nordkap val innu svårare än att klättra dit upp. Vi kunde cke få fotfäste på de mossbeklädda branterna ;ch de branta klipporna; ofta måste vi sätta 2ss ned och hjelpa oss fram med bänderna, Gjorde vi ett felsteg, så stodo vi i fara at störta ned i dalen, och stödde vi oss. alltför starkt mot någon lös sten, så rullade den med tort buller ned framför oss, till stor fara för lem som varo under oss. — Efter två timvars vandring kommo vi lyckligt ned och ego välbehålina ombord å vårt fartyg. Geom en lyckträff slog vinden om till ostlig. just när vi lösgjorde vårt ankare, hvilket vi hade fastgjort vid klippstranden. Man kunde restas att påstå, att vi, som det berättas om resande i gamla dagar, hade köpt gynsam vind af en lappsk trol!karl, så alldeles, likasom på kallelse, infann sig den för vårt behof. När vi ankommo till Gjestvar, funno vi köpmannens hela familj församlad och väntande på oss. Martba och Maria hade klädt sig i sina nya klädningar, sina brokiga förkläden och sina -hattar med blåa band på, hvilka de plägade nyttja på högtidsdagar. I vår lilla tarfliga kammare bade deras moder ställt fram en skål med mjölk på bordet, och med mycken omsorg uppbäddat tvenne sängar med goda dynor i, för att vi kulle kunna hvila ut efter våra ansträngningar. Vi kände dock alltför väl dessa nordliga trakter för att icke begagna oss at den nyckfulla vinden, som just för tillfället tillät oss hissa våra segel. Til! stor sorg för den gästfria familjen, af bvilken vi hade blifvit så hjertligt emottagna, måste vi derföre taga afsked. Farväl för beständigt!? framstammade fru Kielsberg, i det hon tryckte våra händer. Nej, icke för beständigt!? ropade hennes barn. Den goda modren skakade på hufvudet och svarade intet. Hon gick derpå ut på göglanem för att tillvinka oss ett sista farväl. Ännu länge såg jag modren och döttrarne stående der, och det föreföll mig, som om jag hade sett erfarenheten och hoppet: den sorgmodiga erfarenheten, som lefver i minnet af förgångna tider, och det förtröstansfulla hoppet, som med friskt mod skådar in i framtiden.?