Aftonbladet – 9 november 1860, sida 2

min lilla! samt Fader Bergström, stäm upp och klingal, Omröstningen i Neapel. (Skildrad af Times korrespondent.) (Forts. från gårdsb. Presidenten och valmännen mottaga mig med förekommande artighet och gifva mig en hedersplats, hvarifrån jag åskådar de intressanta tilldragelserna. Afven qvinnorna önska rösta, men hållas tillbaka. Undantag har blifvit gjordt för Marianna la santa giovannara, en gammal patriot inom distriktet, känd i hela staden för sina liberala åsigter. Hon bär ett trefärgadt band eller schärp öfver axeln och omkring lifvet, och hon ser ganska I stolt, bestämd och glad ut, likasom om hon ville säga: Jag skall kasta ännu en sten pål den hög, som skall begrafva bourbonerna för evigt. Hon kastar sitt si i urnan, blir helsad med handklappningar och aflägsnar sig, såsom hon. kom, omgifven af trefärgade fanor. Tolf munkar från Terra Santa hade redan röstat, då jag kom, och 80 af pasquilieri röstade sedermera, Prester, rari nantes i den stora hopen, visade sig då och då. Och nu kommer en martyr, hvars lidanden i San Stefanos bagno gjorde hans uppträdande till föremål för glädjeyttringar. Spoventa är hans namn, och han helsas, hvilket han också förtjerar, med handklappningar och vivas och stiger fram, befriad från sina kedjor och den röda tröjan, samt utöfvar en fri mans rättigheter. Några så gamla personer, att de med nöd kunde vackla fra 2, passerade mig, och män på kryckor och blinda, som letade sig fram till rösturnan och lifligt utropade asi, si! Men en händelse tilldrog sig, hvilken var så uppskakande, att jag var färdig att fälla tårar. Det var en åldrig man med grått hår, som steg fram, lemnade sitt ja och derpå knäföll och kysste urnan med hänförelse, öfverväldigad af öfvermåttet ai rörelse. Om hvilken historia hade ej denna handling att förtälja, och längre fram skall jag åter införa honom i min berättelse, men jag kan ej uppehålla mig längre, då det är så mycket att omtala. Medan jag befann mig på platformen, bad man mig öfversätta en italiensk inskrift på engelska; den var af följande innehåll: Neapels nationalgarde till de tappra engelsmän, som kämpa för Italiens frihet. Den är ämnad för en fana, sade man mig, hvilken är under arbete och skall föräras våra landsmän, som redan höljt sig med ära. Jag kan ej beskrifva, säger en korrespondent i en neapolitansk tidning, 2med hvilken hänförelse engelsmännen strida; de slåss som ursinniga. Men det är hög tid att lemna Monte calvario, om man ej skall döda mig med sin välvilja och öfvermåttet af is och brioches; ännu ett ord likväl! Detta distrikt har alltid varit kändt såsom det mest liberala i Neapel; det har utsändt sina legioner vid alla tillfällen af oroligheter, för att strida mot Santa Luciani och andra reaktionärer; det har derföre sin martyrlista. De mest brutala poliskommissarierna ha alltid funnits der, såsom Morbillo, och de vildsintaste bland presterna, såsom kyrkoherden i S:t Matteo, och rof och plundring, grymhet och skrymteri ha på ett utomordentligt sätt gått hand i hand i Monte calvario. Det är derföre ej att undra på, att innevånarne nu äro nästan utom sig af hänryckning. Tre nej lemnades, och en af de olyckliga röstande blef misshandlad, några påstå dödad, hvilket jag dock tror vara öfverdrifvet, men hvilket jag ej skall fördölja, om jag finner det vara sannt. Låtom oss nu besöka Poerio på vägen till en annan valort. Han bor hos en fru Pauaola, hvilkens man dog, under det han hölls dold för polisen, och ett stort förmak var uppfyldt af folk, som väntade på att få se en man, hvars arf var förföljelse, och som användt större delen af sitt lif i landsflykt eller fängelse, och en del af denna tid, såsom man vet, med en kedja om benet och kroppen. Hvarje man, jag kastade mina blickar på i detta rum, hade sin politiska och smärtfulla historia. Tätt invid dörren stod en tapper popolano, som varit Poerios kamrat 1 fängelset. Vidare såg man der hertig —, som äfven varit slagen i kedjor, och som skrifvit en berättelse om sin resa till England i Poerios sällskap; och general Stocco, hvars arm ännu led af ett skott, som han erhöll på Sicilien. Jag satt bredvid samma person, hvars intresseväckande uppträdande vid omröstningen jag nyss omtalade — Felice Pirri, kapten vid flottan. Det är en allt för lycklig dag för mig och en mer än tillräcklig godtgörelse för ett helt lifs lidande, sade han; jag kan ej bära det; och nu blef han så rörd, att han ej kunde tala. Min far, fortfor han derpå, dog i landsflykt, en af mina farbröder blef skjuten vid Ponte Maddalena, två andra blefvo innebrända på sina landtgårdar af despotismens blodhundar. Jag blef destituito år 1820 och tillbragte många år i landsflykt. Vid min återkomst erhöll jag en liten syssla, men 1848 blef jag åter destituito. Alltsedan dess har jag varit landsflyktig, dragande mig fram, så godt jag kunnat. Märk väl, att detta är tusentals personers historia ikonungariket Båda Sicilierna, och lika säkert som skriften i Belazzars slott var ett verk af Guds band, Ika säkert är denna lyckade revolution äfven Hans verk. Efter en stunds förlopp inträdde Poerio, och ett mera uppskakande uppträde har jag aldrig bevittnat. Tolf år eller mera hade förflutit, sedan de träffades; ålder och lidanden hade förändrat mången, så att han ej var igenkänlig; men då deras fordna utseende började framträda för hans minne,. kastade de sig till hans bröst och omfamnade honom. Felici Pirri grät som ett barn och aflägsnade sig, utan att yttra ett ord; det var honom nog att ha sett sin gamla vän. Efter ett varmt emottagande af baronen, lemnade jag dettarörandelskådespel, Sisynnerhet som Ava -hastlkande samt deputatoner från. all. Lö