Aftonbladet – 9 november 1860, sida 2

MUSIK. Kongl. teatern bar ett par aftnar gifvit Alessandro Stradella, hvari hr Arnoldsson med mycket bifall uppträdt i titelrollen. För dem, som öfvervoro hr Arnoldssons första försök i denna roll, hvars mindre goda utgång likväl berodde af tillfälliga ogynnsamma omständigheter, var skilnaden emellan förr och nu så mycket mera märkbar. Hr Arnoldsson har icke blott väl studerat rollen, som han återgifver på ett konstnärligt och dock okonstladt sätt, men hans vackra röst torde knappast förr förmått att göra sig gällande med så mycken klarhet och renhet som här, och hvilka goda egenskaper ytterligare förböjas af det flärdlösa och musikaliska uttrycket i hans föredrag. Särskildt må nämnas det enkla och osökta i utförandet af sången om Salvator Rosa i andra akten, hvari intet spår röjdes af den uppskrufvade forecering, som deri vidlådit långt mera beprisade sångare än hr Arnoldsson. I Leonoras parti och förnämligast i den stora arian har fru Michaeli lemnat nya prof ej mindre på säkerheten och det tekniska mästerskapet i fioriturernas utförande än på den smak och finhet som först förläna dem det lätta behagets prägel. Hr Lundberg, såsom den ene röfvaren, förstår att genom en. lycklig blandning af vildhet och glädtighet gifva mycken relief åt sin komiska roll, utan att ett ögonblick falla in i det löjliga. Äfven hans sång är förtjenstfull. I går afton gaf Kongl. teatern Figaros bröllop för fullt hus, och den ifrån ouverturens första takter till finalen af en outtömlig melodisk rikedom och sprittande humor flödande musiken — hvilken frisk och ungdomlig som af gårdagen, än förbereder På, än samtidigt målar, är skämtar öfver de talrika dramatiska förvecklingarne, alltjemt idealiserande och skärpande effekten af det gen.aliska och komiska i dessa — förfelade ej heller i går att åstadkomma en lifvad stämning i salongen, Aldrig torde fru Michaeli, som i grefvinnan Almavivas parti alltid haft ett af sina yppersta, återgifvit den stora arian i tredje akten med ett ädlare uttryck och en större konstfulländning än i går, hvarpå äfven de enhälligaste bifallsyttringar följde, och ej mindre utmärkt var sångerskans föredrag af den undersköna cavatinan som börjar ar dra akten. M:ll Gelbaar, som i Susannas parti till en början föreföll temligen svag, vann ett rättvist erkännande för sitt förtjenstfulla utförande af arian i sista akten. ArgLundberg är, ännu alltjemt samme liflige