Aftonbladet – 8 november 1860, sida 3

De vigtigaste äro dock icke så lätt igenkändag de finnas endast i Homburg. Man må stöta på dem i Paris, Londons, Wiens, Petersburgs salonger och klubbar, der millionärer och läts tingar trängas; de äro dock alla bankens legohjon, betalda för år, eller berättigade till en andel i hvarje plundring, som lyckats genom deras bemedling. De fleste af dem äro ruinerade spelare eller andra äfventyrare af begge könen. Ett nobelt yttre är den nödvändigaste egenskapen. I Homburg isynnerbet gör man klokast att misstro fina 0 aimabla gentlemen, samt alla som bä-a högs trafvande namn eller band i knapphålen. Bland dessa äro många ruinerade baroner och afs dankade officerare, i hemligt förstånd med hvarandra och föga misstänkta. Den qvinliga staben är ännu farligare för dåraktiga män. Den räknar bland sig gamla respektabla mawonor, med livreklädda tjenare efter sig, kan ske gungande i ståtliga ekipager. Den räk var unga förtollande enkor, naturligtvis markisinnor, grefvinnor och baronessor, hvilkas: namn börjar med Saint, troligen emedan de flesta af dem komma från trakten af Nötre-Dame de Lorette i Paris. Man möter dem i alla hoteller och på promenaderna, der deras utsökta toiletter uppväcka mången verklig ladys beundran. Somliga hafva sina män med sig, hvilkas åsyn ovilkorligt väcker törvåning. De se ut som om de icke vore hemma i sina kläder. Deras händer äro icke öfver sig rena, och en man af verld misstänher genast briljantringarna pi dessa vulgära fingrar. Man ser dem likväl sällan tillsammens med sina elegantare gemåler, och de :å omsorgsfullt ur vägen om de finna dem i legant säliskap. Många af dessa ladies finer man sittarde vid spelborden, med högar t guld framför sig, ifrigt fördjupade i spelet. uldet tillhör bankören, och denne personnage, som sitter på en hög stol bakom croupiererna , d midten af bordet, har under sina glasögom ed sköldpaddsbågar ögonen uppmärksamt: I stade på deras fingrar. De äro naturligtvis in kfoglar, medelst hvilka månget oerfaret vi dbråd fångas. : Pet finnes många grader i bankens tjenst. Nå ra af dess tjenare användas endast som spi ner. Det åligger dessa att bevaka sina karvrater samt att noga utleta de resandes: sångar och omständigheter, som tillfälligtvis besöka Homburg. Till denna klass räknas salertes värdshusvärdar, kypare, kommissionärer m. fl. hvilka af eget intresse sporras att slugt sköta detta åliggande. Sedan banken blifvit etablerad har landtgrefven upphört att vara herre öfver Homburg. Bankören är mera prins der, än prinseu sjelf. En statens embetsman med 100 punds aflöning är redan af mycket hög rang, och det finnes troligen ingen i homburgska styrelsens tjenst, som kan skryta af 300 punds årlig lön. Före stadens skamliga förvandling kunde en familj lefva anständigt på 50 pund om året i Homburg, som på många andra tyska orter; men nu har lefnadskostnaden stegrats till den grad, att statens tjenstemän måste se sig om efter en tillökning i inkomster. De fleste af dem vinna på stegrade hyror, men icke alla hafva hus att hyra ut, och de inse snart fördelen af att hålla med banken. Följden är tydlig. Det var fordom undersåtarnes sed att byta religion då deras furste gjorde det, och vi få icke undra öfver om homburgarnve äfven nu följa landtgrefvens exempel. Det säges att polisen står mera på bankens bästa än på furstens, eller landets, och att det är samnia förhållande med domstolarne. Fakta ryckas äfven bevisa det. Högförräderi emot fursten skulle i Homburg finna mildare domare än någon handling emot banken. Med rätta borde banken och icke landtgrefven representera Homburg på förbundsdagen i Frankturt. Polisen i Homburg är den mest toleranta i verlden mot dem som hafva pengar, eller som åtminstone hvarken i ord eller gerningar ofreda banken. Ingen frågar efter pass; och den besökande kan antaga hvilket namn eller vitel han behagar. Enbedräglig konkurs går der behändigare tör sig än i sjelfva Amerika. Polisen beskyddar cessionanten så länge han eger en louisdor i sin ficka. En annan klass af bankens handtlangare åro spelprofessorerna. Några af dessa äro verkliga entusiaster, paltigt klädda och nedtryckta af bekymmer, hvilka ha den fixa idn att en I g existerar, enligt hvilken tur och otur kan :egleras, och hvilken, om de lyckas upptäcka den, skall bereda dem oupphörlig vinst. Hvar och en af dessa bar sitt system, som han anser ofelbart, men som fordrar ansenliga sumvor för att tillämpa. Det ligger onekligt nåvon sanning i dessa systemer, ty de flesta äro sundade på det faktum, att rödt och svart artaller ömsevis. Om jag derföre förloar genom insats på ettdera af dessa färer, och fördubblar, oupphörligt tills denna tg utkommer, aå måste jag vinna. Detta ir klart och banken känner det naturligtvis å sina fem fingrar. Men den ämnar ej för;ra, och derföre har den begränsat insatseras belopp. Den insats som göres på en enda ;hance — t. ex. rödt eller svart — får ej ycket öfverstiga 300 pund. Den lägsta inatsen vid roulette är en florin, och vid rouge : noir 3 eng. shillings. Vigten af detta maxisum vilja vi v.sa genom ett exempel, Om sg sätter en florin på rödt och fördubbar så länge jag tappar, har min ingats, då karekonsten, fortfor han det oaktadt att bvarje 1. bes