Aftonbladet – 8 november 1860, sida 3

henne om. Vid doktorns aflägenande följde avnom Skuldfrid. Då de befunno sig allena ;salen, räckte han benne ett bref med de orden: Om ni har något intresse för brefskrifvaen, så förmå honom att icke tillbringa näterna här utanför erboning. Wagner bugade sig och gick. Hela dagen gick till ända, utan att hon fick tt ögonblick ledigt att läsa den kära skrif:elsen. Först när aftonen kom då modren röll i sömn och Aberney och Tage rest tll Junta, ögnade hon igenom dessa rader, som legat gömda vid hennes klappande bjerta. H.ad innehöllo de? Ack! Alldeles detsamma som tusende andra dylika bref, endast med den skillnaden, att då andra unga män orda om käriek och fordra kärlek, lofva en evig tro och begära en dylik, talade Lothard endast om sin i.nerliga tillgifvenhet, huru dyrbart hvarje ögonblick var, då han fick se Skuldfrid, huru han vördade och beundrade henne etc. Ordet kärlek nämndes icke, ej heller någon enda stafvelse om genkärlek. — I andan af brefvet var värma; i uttrycken en förvånande varsamhet; i det hela röjde sig hjertats ädlaste känslor och en grannlagenhet som endast den visar, hvilken verkligen älskar. Skuldfrid skref några rader till svar. De voro få och handlade icke alls om henne. Det svåraste för henne var att få detta bref i åoktorns händer. Hon skulle visst icke få mod att lemna honom det. Doktorn föreko : benne likväl; ty vid afskedet sade han: Har ni varit så god och skrifvit hvad jag bad er i-går? Till svar härpå räckte Skuldfrid honom brefvet. Efter ett par veckors förlopp var fru Smidt i det närmaste återställd och endast besvärad al den svaghet en häftig sjukdom alltid lemver efter sig. Hon hade tillbringat några stunder dagligen på den lilla förstugubron, för att andas frisk luft och hemta krafter. Ehuru doktorn vid hvarje besök förklarade att hon kunde anses återställd, och att naturen ej mera behöfde något understöd af lär